Nu är det fredag. HURRA. För prick en vecka sen såg vi Lana Del Rey och det var alldeles fab. Hon spelade inte Off to the races vilket ju var rätt trist, men vi fick höra Cola och den är briljant pga inledningsorden.
Här är en annan magnifik sångperson:
Och med det önskar jag er en trevlig helg!
8 april 2013
We would dance all night, play our music loud /
When we grew up nothing was what it seemed
Hej fabriken.
Det har gått exakt en månad sedan jag besökte dig senast, har inte haft särskilt något intressant att fylla dig med. Så är det väl inte nu heller, men tänkte bara påminna dig om att vi ska på utflykt på fredag. För fem månader sedan, efter tio timmars väntan, fick jag tag i de här:
... and there was much rejoicing. Men någonstans under årets första månader började biljetten nästan bli en installation på kylskåpet, en dekoration snarare än en påminnelse om något skoj som väntar. Så för ett par veckor sedan slog det mig och allt kom tillbaka. Förra årets viktigaste musik, min trygga famn att krypa upp i när kaoset blev för mycket. Lana Del Reys album är fortfarande det jag lyssnar på när jag behöver en kram och på fredag står hon på scen mitt framför ögonen på mig. Det känns vackert och viktigt.
På Diamantfabriken HQ har vi länge pratat skämtsamt om att få ligga med Lana Del Rey efter konserten, om huruvida vi ens skulle våga och nu har vi verkligen den gyllene chansen. Har inte förberett mig något vidare. Vet att vi är födda med en månads mellanrum, men det känns inte som en unique selling point. Min plan i nuläget är att stå så långt fram som möjligt i publiken och stirra med det där kåtsuget i blicken ni vet (vinnaren på denna lista). Vi får se hur det går, lär återkomma om såväl konserten som det andra.
Så fabriken, jag lever och kanske är det här en slags comeback. Alternativt är det en dödsryckning, det vet en ju aldrig.
Det har gått exakt en månad sedan jag besökte dig senast, har inte haft särskilt något intressant att fylla dig med. Så är det väl inte nu heller, men tänkte bara påminna dig om att vi ska på utflykt på fredag. För fem månader sedan, efter tio timmars väntan, fick jag tag i de här:
... and there was much rejoicing. Men någonstans under årets första månader började biljetten nästan bli en installation på kylskåpet, en dekoration snarare än en påminnelse om något skoj som väntar. Så för ett par veckor sedan slog det mig och allt kom tillbaka. Förra årets viktigaste musik, min trygga famn att krypa upp i när kaoset blev för mycket. Lana Del Reys album är fortfarande det jag lyssnar på när jag behöver en kram och på fredag står hon på scen mitt framför ögonen på mig. Det känns vackert och viktigt.
På Diamantfabriken HQ har vi länge pratat skämtsamt om att få ligga med Lana Del Rey efter konserten, om huruvida vi ens skulle våga och nu har vi verkligen den gyllene chansen. Har inte förberett mig något vidare. Vet att vi är födda med en månads mellanrum, men det känns inte som en unique selling point. Min plan i nuläget är att stå så långt fram som möjligt i publiken och stirra med det där kåtsuget i blicken ni vet (vinnaren på denna lista). Vi får se hur det går, lär återkomma om såväl konserten som det andra.
Så fabriken, jag lever och kanske är det här en slags comeback. Alternativt är det en dödsryckning, det vet en ju aldrig.
16 mars 2013
8 mars 2013
8 mars och kvinnohat
De tre bästa sakerna som hänt mig hittills i år, utan inbördes ordning.
1) Jag har köpt en Macbook som jag skedar försiktigt varje kväll (älskar sms-lån... närå)
2) M.I.A.-mixen för Kenzo, alltså GENI! Längtar efter en ny skiva. Klicka HÄR för att lyssna.
3) Börjat följa @kvinnohat på Instagram (varifrån samtliga bilder i inlägget hämtats).
Det sista är det som upptar mest av min tid. Sex veckor har gått sedan Instagramkontot @kvinnohat postade sin första bild, nämligen den här...
... och det har inte precis blivit bättre, rent innehållsmässigt. 226 bilder (säkert fler när du läser det här) och 7348 följare (förhoppningsvis fler när du läser det här) senare är näven i fickan hårdare knuten än någonsin. @kvinnohat ser till att det uppmärksammade avsnittet av Uppdrag granskning om näthat inte grumlas i ett ständigt medieflöde utan samlar in och visar upp en stor del av den sexism och objektifiering som förmodligen passerar många förbi, men som inte desto mindre finns där, påverkar och inte minst bidrar till att konservera kvinnoförtrycket. Reklamen inte minst. Kontot lever mycket tack vare sina följare, tipsare och bidrar till diskussion på ett sätt som tyvärr sällan syns i sociala medier idag (nedan: ej subtil evidens)
För det räcker i princip med att slå upp vilken tidning som helst för att se patriarkatet, motsatsen till jämställdhet, differentieringen av kön och i den direkta förlängningen, kvinnohatet. Kanske är Sverige ett av världens mest jämställda länder, en del framhärdar det ("15:52 är väl en Strokes-låt?" OBS sant citat), men det är enbart en indikation på hur sugig världen i övrigt är. För det är 2013 och ett Instagramkonto som @kvinnohat är fortfarande så oerhört relevant och självklart. Det är något fler av oss borde skämmas över.
Den internationella kvinnodagen ska jag inte raljera över, även om jag tycker att det är pinsamt att vi fortfarande behöver en DAG av 365 möjliga för att överhuvudtaget uppmärksamma hälften av vår befolkning. Men jag ser dagligen behovet av att göra det, lyfta eller åtminstone prata om hur vår verklighet ser ut. Att kvinnor är undantaget. Vilket bör motarbetas. Vilket @kvinnohat gör och vi alla måste börja göra omgående. För kvinnohat...
1) Jag har köpt en Macbook som jag skedar försiktigt varje kväll (älskar sms-lån... närå)
2) M.I.A.-mixen för Kenzo, alltså GENI! Längtar efter en ny skiva. Klicka HÄR för att lyssna.
3) Börjat följa @kvinnohat på Instagram (varifrån samtliga bilder i inlägget hämtats).
Det sista är det som upptar mest av min tid. Sex veckor har gått sedan Instagramkontot @kvinnohat postade sin första bild, nämligen den här...
... och det har inte precis blivit bättre, rent innehållsmässigt. 226 bilder (säkert fler när du läser det här) och 7348 följare (förhoppningsvis fler när du läser det här) senare är näven i fickan hårdare knuten än någonsin. @kvinnohat ser till att det uppmärksammade avsnittet av Uppdrag granskning om näthat inte grumlas i ett ständigt medieflöde utan samlar in och visar upp en stor del av den sexism och objektifiering som förmodligen passerar många förbi, men som inte desto mindre finns där, påverkar och inte minst bidrar till att konservera kvinnoförtrycket. Reklamen inte minst. Kontot lever mycket tack vare sina följare, tipsare och bidrar till diskussion på ett sätt som tyvärr sällan syns i sociala medier idag (nedan: ej subtil evidens)
För det räcker i princip med att slå upp vilken tidning som helst för att se patriarkatet, motsatsen till jämställdhet, differentieringen av kön och i den direkta förlängningen, kvinnohatet. Kanske är Sverige ett av världens mest jämställda länder, en del framhärdar det ("15:52 är väl en Strokes-låt?" OBS sant citat), men det är enbart en indikation på hur sugig världen i övrigt är. För det är 2013 och ett Instagramkonto som @kvinnohat är fortfarande så oerhört relevant och självklart. Det är något fler av oss borde skämmas över.
Den internationella kvinnodagen ska jag inte raljera över, även om jag tycker att det är pinsamt att vi fortfarande behöver en DAG av 365 möjliga för att överhuvudtaget uppmärksamma hälften av vår befolkning. Men jag ser dagligen behovet av att göra det, lyfta eller åtminstone prata om hur vår verklighet ser ut. Att kvinnor är undantaget. Vilket bör motarbetas. Vilket @kvinnohat gör och vi alla måste börja göra omgående. För kvinnohat...
6 mars 2013
Lägesrapport
Hej bloggen, hur mår du? Ledsen att jag inte haft tid för dig på sistone. Har så mycket just nu, både i skolan och med diverse andra projekt. Men du, jag kommer tillbaka så fort det lugnat sig. Promise! Vad jag gör i skolan? Åh, skriver om underlivsblod. Yes, det kommer bli ett återkommande tema. Här får du ett fräckt rap battle:
Borde verkligen införskaffa menskopp. Tänker på det jag tidigare skrivit om snippmiljö. Visste du till exempel att tamponger är preparerade med blekmedel? Vill jag verkligen utsätta fittis för det? Ytterst tveksamt.
Ta hand om dig bloggy, så hörs vi mer en annan dag.
Borde verkligen införskaffa menskopp. Tänker på det jag tidigare skrivit om snippmiljö. Visste du till exempel att tamponger är preparerade med blekmedel? Vill jag verkligen utsätta fittis för det? Ytterst tveksamt.
Ta hand om dig bloggy, så hörs vi mer en annan dag.
22 februari 2013
Late Nite Tippin Thursday
Hade egentligen inte tid att skriva något, men ville bara komma med en handfull torsdagstips (som blev fredagstips beroende på hur en lägger upp sitt dygn). Begreppet "Throwback Thursday" börjar bli vedertaget och välanvänt på det hära internet, men jag inte har någon större lust att utsätta någon för en gammal bild på mig själv. Så istället, fyra musikrelaterade tips för att i den här sorgesamma verkligheten låta fyra svenska akter få oss att tro på en närstående vår.
I didn't know/but I know now
Well, ny och ny. Sibille Attar har varit med i flera konstellationer och under sitt eget namn släppt en EP med låtar som även finns på "Sleepyhead". Trots grammisnominering för EP:n tror och hoppas jag att 2013 är året då Sibille Attar slår igenom på allvar med skivan som släpptes igår, onsdag. Tio låtar som andas melankoli och drama, men med en lättsamhet som på något sätt bara tillåts existera inom popmusiken. Texterna och rösten lyfter musiken från marken och pianot, som här på Some Home, är oerhört effektivt.
Åren har jag slösat bort/nu måste jag riskera nåt
Sommaren 2012 släppte Pelle Hellströms Nordpolen en låt från uppföljaren till debuten "På Nordpolen" som kullkastade alla eventuella teorier om hur det skulle kunna låta. På ett bra sätt. Skivan skulle dyka upp under hösten, men än idag låter den otåligt vänta på sig. I februari släpptes Oh Oh som ytterligare spär på förväntningarna på albumet. Nordpolen, en gång sinnebilden av ett ungdomligt svårmod, har med den här låten gjort en självlysande eurodiscodänga. Återigen, på ett bra sätt.
Better die on your knees/than live on your feet
Drygt sju år har passerat och till och med skivbolaget har gått i graven. Det hindrar inte The Embassy från att i februari ge ut sin starkaste platta hittills. "Sweet sensation" och framför allt I-D andas sommarkvällar på precis det dekadenta vis som duons musik gjort från första början. En del av en image som fått många att missta paret för en lyxvurmande högborgerlighet. "Better die on your knees/than live on your feet" - ett citat av Emiliano Zapata, ledargestalt under den 1910-talets mexikanska revolutionen - visar på motsatsen.
Nothing's gonna change how I feel for you
Rebecca & Fiona är förmodligen de stoltaste bärarna av punkens ideal som vi har i landet. Och med deras framgångar bara ökar deras position som maktfaktor och inspiration för så många unga. Men de gör också fortsatt dansant och smart musik långt ifrån den vanliga A1-mallen, vilket Taken Over är ett utsökt exempel på. Det finns en anledning till att Rebecca & Fiona pryder omslaget till Kristofer Anderssons relativt nyutkomna, tillika hyllade bok "DIY" - ingen annan hade lämpligare illustrerat begreppets positiva innebörd.
I didn't know/but I know now
Well, ny och ny. Sibille Attar har varit med i flera konstellationer och under sitt eget namn släppt en EP med låtar som även finns på "Sleepyhead". Trots grammisnominering för EP:n tror och hoppas jag att 2013 är året då Sibille Attar slår igenom på allvar med skivan som släpptes igår, onsdag. Tio låtar som andas melankoli och drama, men med en lättsamhet som på något sätt bara tillåts existera inom popmusiken. Texterna och rösten lyfter musiken från marken och pianot, som här på Some Home, är oerhört effektivt.
Åren har jag slösat bort/nu måste jag riskera nåt
Sommaren 2012 släppte Pelle Hellströms Nordpolen en låt från uppföljaren till debuten "På Nordpolen" som kullkastade alla eventuella teorier om hur det skulle kunna låta. På ett bra sätt. Skivan skulle dyka upp under hösten, men än idag låter den otåligt vänta på sig. I februari släpptes Oh Oh som ytterligare spär på förväntningarna på albumet. Nordpolen, en gång sinnebilden av ett ungdomligt svårmod, har med den här låten gjort en självlysande eurodiscodänga. Återigen, på ett bra sätt.
Better die on your knees/than live on your feet
Drygt sju år har passerat och till och med skivbolaget har gått i graven. Det hindrar inte The Embassy från att i februari ge ut sin starkaste platta hittills. "Sweet sensation" och framför allt I-D andas sommarkvällar på precis det dekadenta vis som duons musik gjort från första början. En del av en image som fått många att missta paret för en lyxvurmande högborgerlighet. "Better die on your knees/than live on your feet" - ett citat av Emiliano Zapata, ledargestalt under den 1910-talets mexikanska revolutionen - visar på motsatsen.
Nothing's gonna change how I feel for you
Rebecca & Fiona är förmodligen de stoltaste bärarna av punkens ideal som vi har i landet. Och med deras framgångar bara ökar deras position som maktfaktor och inspiration för så många unga. Men de gör också fortsatt dansant och smart musik långt ifrån den vanliga A1-mallen, vilket Taken Over är ett utsökt exempel på. Det finns en anledning till att Rebecca & Fiona pryder omslaget till Kristofer Anderssons relativt nyutkomna, tillika hyllade bok "DIY" - ingen annan hade lämpligare illustrerat begreppets positiva innebörd.
16 februari 2013
Re: Hej Radar Magazine!
Angående föregående fick jag ett snabbt svar om att bilden skulle tas ner. Bra att veta att Arga Konsumenten Mailar faktiskt kan påverka. (Nu är bilden visserligen fortfarande kvar men vi får hoppas på att de håller vad de lovat.)
Det kanske tycks löjligt av mig att hetsa upp mig över minsta småsak, bloggvärlden, och internetvärlden i stort, är fylld av sexism och annan skit så det är ett omöjligt projekt att kritisera allt. Jag tycker dock att det finns en skillnad mellan enskilda bloggare (de som bloggar på större bloggplattformer) och de som bloggar för en nättidning/sajt. De senare blir ansikte utåt och bärare av sajtens värderingar. "Vi är här för att upplysa och informera", menar Radar Magazine. Vilken betydelse får då bilden i inlägget av Daniel Jouseff? Det enda den bidrar till är att cementera kvinnors passiva underordning och knullbarhet. Inte så upplyst alls, vill jag mena.
Anyways, bra med en sajt som kan ta kritik och reagerar snabbt. Jag vill också passa på att säga att det är fritt fram att kopiera och/eller modifiera de mail vi publicerar här på Diamantfabriken för att skicka till andra sajter, forum och företag. Låt oss sprida oss som frön på en maskrosboll. Eller något.
Trevlig helg!
Det kanske tycks löjligt av mig att hetsa upp mig över minsta småsak, bloggvärlden, och internetvärlden i stort, är fylld av sexism och annan skit så det är ett omöjligt projekt att kritisera allt. Jag tycker dock att det finns en skillnad mellan enskilda bloggare (de som bloggar på större bloggplattformer) och de som bloggar för en nättidning/sajt. De senare blir ansikte utåt och bärare av sajtens värderingar. "Vi är här för att upplysa och informera", menar Radar Magazine. Vilken betydelse får då bilden i inlägget av Daniel Jouseff? Det enda den bidrar till är att cementera kvinnors passiva underordning och knullbarhet. Inte så upplyst alls, vill jag mena.
Anyways, bra med en sajt som kan ta kritik och reagerar snabbt. Jag vill också passa på att säga att det är fritt fram att kopiera och/eller modifiera de mail vi publicerar här på Diamantfabriken för att skicka till andra sajter, forum och företag. Låt oss sprida oss som frön på en maskrosboll. Eller något.
Trevlig helg!
15 februari 2013
Hej Radar Magazine!
Ämne: Olämplig bild
Till: namn@radarzine.com
Hej,
Jag mailar med anledning av en bild jag hittat hos en av Radar Magazines bloggare. Eftersom bloggaren ifråga (Daniel Jouseff) stängt av kommentarsfunktionen får jag vända mig direkt till dig. Bilden finns här: http://radarmagazine.se/danieljouseff/2013/02/15/1028/ och är i mitt tycke grovt sexualiserande och kvinnoförnedrande.
På vilket sätt är det lämpligt att låta denna bild finnas publicerad på Radar Magazine? Och på vilket sätt är det lämpligt att låta bloggare stänga av kommentarsfunktionen och därigenom hindra läsare från att kommentera och/eller kritisera? Ska läsarna vara passiva mottagare och liksom kvinnan på bilden bara tacksamt ta emot och svälja allt som erbjuds?
Jag vill gärna höra hur ni på Radar Magazine ser på detta.
Rebecka
-----
Och som ett förtydligande: Min mening är inte att moralisera över lämpligt och olämpligt sex, eller sex överhuvudtaget. Hade "filthy artist, fuck me in the ass" varit ett citat i t ex en film hade det varit en annan sak, då hade den som uttalat orden gjort en aktiv handling. I det här fallet blir tidningsbokstäverna och den ditritade kuken ett sätt att tillskriva kvinnan på fotografiet denna önskan; hon ska vilja säga detta. Det här är givetvis bara min tolkning av bilden. Eftersom vi på Diamantfabriken tror på att ha en öppen diskussion förvägrar vi inte våra läsare att uttrycka sina egna åsikter, så jag frågar er; hur tänker ni om detta?
Till: namn@radarzine.com
Hej,
Jag mailar med anledning av en bild jag hittat hos en av Radar Magazines bloggare. Eftersom bloggaren ifråga (Daniel Jouseff) stängt av kommentarsfunktionen får jag vända mig direkt till dig. Bilden finns här: http://radarmagazine.se/danieljouseff/2013/02/15/1028/ och är i mitt tycke grovt sexualiserande och kvinnoförnedrande.
På vilket sätt är det lämpligt att låta denna bild finnas publicerad på Radar Magazine? Och på vilket sätt är det lämpligt att låta bloggare stänga av kommentarsfunktionen och därigenom hindra läsare från att kommentera och/eller kritisera? Ska läsarna vara passiva mottagare och liksom kvinnan på bilden bara tacksamt ta emot och svälja allt som erbjuds?
Jag vill gärna höra hur ni på Radar Magazine ser på detta.
Rebecka
-----
Och som ett förtydligande: Min mening är inte att moralisera över lämpligt och olämpligt sex, eller sex överhuvudtaget. Hade "filthy artist, fuck me in the ass" varit ett citat i t ex en film hade det varit en annan sak, då hade den som uttalat orden gjort en aktiv handling. I det här fallet blir tidningsbokstäverna och den ditritade kuken ett sätt att tillskriva kvinnan på fotografiet denna önskan; hon ska vilja säga detta. Det här är givetvis bara min tolkning av bilden. Eftersom vi på Diamantfabriken tror på att ha en öppen diskussion förvägrar vi inte våra läsare att uttrycka sina egna åsikter, så jag frågar er; hur tänker ni om detta?
[Klickbar]
9 februari 2013
Jag äter ju inte ponnyhästar men...
Nötkött var hästkött, oh the horror! På interwebz drog genast diskussionerna igång om huruvida det är mer etiskt att äta vissa sorters djur än andra. De flesta var upprörda i stil med att ”så här får det inte gå till”, ”jag skulle kräkas om jag fick veta att jag ätit häst” och andra fiktiva exempel. Så-här-får-det-inte-gå till-argumentet kan jag förstå, jag hade inte blivit så himla lycksalig om den parmesan jag köpt visat sig vara hushållsost. Köper en något så ska en få det som utlovats. Men det brydde sig inte twitter om så värst mycket. Nej, istället var det som sagt vilka djur som var okej att smörja kråset med som var den brännande frågan.
Djur som inte är okej att äta är bland annat häst, hund, katt, marsvin… ja, ni fattar. Alla de djur vi på ett annat sätt har bemästrat och döpt och kelat med och sett som en slags mindre intelligent kompis.
Djur som är okej att äta är det som finns i mataffären. De har sällan päls eller namn och tittar inte på dig med söta, mindre intelligenta ögon.
Ett diskussionsämne som roar mig extra mycket är huruvida det är hyckleri att vara vegetarian ”av etiska skäl” och ändå äta exempelvis fisk. Som någon skrev, ”som att vara nykterist och dricka whisky”. Återigen, jag håller med. Men det finns ett problem som sociala medier inte riktigt landar i/vill landa i. Att överhuvudtaget äta djur ifrågasätts inte. Är det inte än mer hyckleri att äta djur och säga sig värna om miljön? Avlat på grannens gård, skjutit själv (grattis, du har dödat ett djur!), köper bara eko-kött. Det spelar liksom mindre roll när du likväl är med och bidrar till den här köttfixerade verkligheten. ”Vi har alltid ätit kött.” Ja, det är möjligt att vi historiskt sett alltid ätit en kost som i någon mån innehållit djurdelar. Det betyder inte att det är rätt. Män har alltid slagit kvinnor, är det något vi vill värna om?
Djur som inte är okej att äta är bland annat häst, hund, katt, marsvin… ja, ni fattar. Alla de djur vi på ett annat sätt har bemästrat och döpt och kelat med och sett som en slags mindre intelligent kompis.
Djur som är okej att äta är det som finns i mataffären. De har sällan päls eller namn och tittar inte på dig med söta, mindre intelligenta ögon.
Ett diskussionsämne som roar mig extra mycket är huruvida det är hyckleri att vara vegetarian ”av etiska skäl” och ändå äta exempelvis fisk. Som någon skrev, ”som att vara nykterist och dricka whisky”. Återigen, jag håller med. Men det finns ett problem som sociala medier inte riktigt landar i/vill landa i. Att överhuvudtaget äta djur ifrågasätts inte. Är det inte än mer hyckleri att äta djur och säga sig värna om miljön? Avlat på grannens gård, skjutit själv (grattis, du har dödat ett djur!), köper bara eko-kött. Det spelar liksom mindre roll när du likväl är med och bidrar till den här köttfixerade verkligheten. ”Vi har alltid ätit kött.” Ja, det är möjligt att vi historiskt sett alltid ätit en kost som i någon mån innehållit djurdelar. Det betyder inte att det är rätt. Män har alltid slagit kvinnor, är det något vi vill värna om?
8 februari 2013
När fittan blöder (en tribute till min syster Lodjuret)
Hon var en flicka. Hon var det eftersom hon hade ett hål mellan sina ben. Ett hål är ett ingenting, ett hål är en avsaknad. De vuxna kallade hålet för "det hemliga stället", "där nere" och "framstjärt". Pojkarna var inte likadana, pojkarna var pojkar för att de hade snopp. En snopp är inte ett ingenting, det är ett någonting. Så blev det som så att pojkarna hade och flickorna hade inte.
Någon ville ändra på detta, många ville ändra på detta och det bestämdes att flickhålet skulle kallas snippa. Med namnet upptäckte flickan att det inte alls bara var ett hål hon hade där mellan benen. Det fanns också veck och flikar av hud, till och med fler flikar än hål. Snippa. Flickan tyckte att det lät som snopp, en tjejsnopp. En språklig förlängning och en kroppslig förkortning. För det var ju så, att fastän flickorna fått ett namn var de fortfarande de som inte hade. Pojkarna hade mer, hade viktigare kön. Hur kunde det annars förklaras att de fick ta upp mer plats i klassrummet och på skolgården?
När flickan blev äldre, när hon blev tonårstjej och ung kvinna, passade inte snippan längre. Hon hade vuxit ur namnet. Mutta, sa hennes jämnåriga. Eller muff. Det lät som karaktärerna i något barnprogram. Sen fanns alla djuren: Musen, musslan och snäckan. Engelskans pussy; den gulliga lilla kattungen. Så var det att vara tjej, så var det att inte bli tagen på allvar. Hennes kön fick antingen nöja sig med namn som bättre hade passat på barndomens gosedjur eller också förbli odöpt. Var namnlös eller harmlös de enda alternativen?
Ibland presenterades tjejkönet som fuktigt och uppspärrat, mottagligt för en inträngande kuk. För det var killmannen med kuken som hade makten att bestämma, att penetrera. I andra fall beskrevs hålet och vecken som något kladdigt och äckligt. Geggveck, kallades det av killarna. En mystisk och hemlig plats, något okänt och annorlunda. Killarna bestämde för de var nummer ett. Det var ju inte på deras kroppar det fanns en namnlös plats.
Någon försökte med fitta, berättade att det betydde våt ängsmark, men de vuxna sa att det var grovt och vulgärt, olämpligt för alla tjejkvinnor. Någon försökte med blommor, sa att nedanför buskaget av könshår växte en köttblomma, en baconros. Som om kvinnokönet vore en blandning mellan något kulinariskt och något botaniskt. Å ena sidan; konsumera henne, ät och svälj. Å andra sidan; andas henne, beundra. Hennes kropp var inte hennes egen, den var ett redskap för någon annan. Det fanns medicinska namn också. Vagina. Underliv var ett mer diffust förslag. Ju mer hon letade desto sämre ord hittade hon.
Hon kom tillbaka till de gamla namnen och till slut bestämde hon sig. Fitta, det fula ordet, nästan som en svordom. Överallt där hon kom åt ristade hon in det. På en skolbänk, på väggen i trapphuset. Det stack i ögonen på många och hon gillade det. Det var inte mjukt och snällt, det var ingen kattunge och ingen ros. Om jag ska ha en blomma så ska jag ha en köttätande växt, tänkte hon och lät fittan sluka kukarna, fingrarna, tungorna. Fittan tog för sig, våt ängsmark eller inte. Så snart hon döpt sitt kön började det blöda. Blödningarna återkom med en månads mellanrum och höll på i en vecka. Vid de tillfällena passade hon på att bjuda hem unga män, ta av sig trosorna och rita röda mönster på deras fortfarande påklädda kroppar. När de protesterade sa hon: Ett hål är ett ingenting, ett ingenting kan inte lämna spår, ändå klagar du på mina färger. Då måste du också medge att mitt kön finns. Fittan blöder och den kommer dränka kuken i blod.
Någon ville ändra på detta, många ville ändra på detta och det bestämdes att flickhålet skulle kallas snippa. Med namnet upptäckte flickan att det inte alls bara var ett hål hon hade där mellan benen. Det fanns också veck och flikar av hud, till och med fler flikar än hål. Snippa. Flickan tyckte att det lät som snopp, en tjejsnopp. En språklig förlängning och en kroppslig förkortning. För det var ju så, att fastän flickorna fått ett namn var de fortfarande de som inte hade. Pojkarna hade mer, hade viktigare kön. Hur kunde det annars förklaras att de fick ta upp mer plats i klassrummet och på skolgården?
När flickan blev äldre, när hon blev tonårstjej och ung kvinna, passade inte snippan längre. Hon hade vuxit ur namnet. Mutta, sa hennes jämnåriga. Eller muff. Det lät som karaktärerna i något barnprogram. Sen fanns alla djuren: Musen, musslan och snäckan. Engelskans pussy; den gulliga lilla kattungen. Så var det att vara tjej, så var det att inte bli tagen på allvar. Hennes kön fick antingen nöja sig med namn som bättre hade passat på barndomens gosedjur eller också förbli odöpt. Var namnlös eller harmlös de enda alternativen?
Ibland presenterades tjejkönet som fuktigt och uppspärrat, mottagligt för en inträngande kuk. För det var killmannen med kuken som hade makten att bestämma, att penetrera. I andra fall beskrevs hålet och vecken som något kladdigt och äckligt. Geggveck, kallades det av killarna. En mystisk och hemlig plats, något okänt och annorlunda. Killarna bestämde för de var nummer ett. Det var ju inte på deras kroppar det fanns en namnlös plats.
Någon försökte med fitta, berättade att det betydde våt ängsmark, men de vuxna sa att det var grovt och vulgärt, olämpligt för alla tjejkvinnor. Någon försökte med blommor, sa att nedanför buskaget av könshår växte en köttblomma, en baconros. Som om kvinnokönet vore en blandning mellan något kulinariskt och något botaniskt. Å ena sidan; konsumera henne, ät och svälj. Å andra sidan; andas henne, beundra. Hennes kropp var inte hennes egen, den var ett redskap för någon annan. Det fanns medicinska namn också. Vagina. Underliv var ett mer diffust förslag. Ju mer hon letade desto sämre ord hittade hon.
Hon kom tillbaka till de gamla namnen och till slut bestämde hon sig. Fitta, det fula ordet, nästan som en svordom. Överallt där hon kom åt ristade hon in det. På en skolbänk, på väggen i trapphuset. Det stack i ögonen på många och hon gillade det. Det var inte mjukt och snällt, det var ingen kattunge och ingen ros. Om jag ska ha en blomma så ska jag ha en köttätande växt, tänkte hon och lät fittan sluka kukarna, fingrarna, tungorna. Fittan tog för sig, våt ängsmark eller inte. Så snart hon döpt sitt kön började det blöda. Blödningarna återkom med en månads mellanrum och höll på i en vecka. Vid de tillfällena passade hon på att bjuda hem unga män, ta av sig trosorna och rita röda mönster på deras fortfarande påklädda kroppar. När de protesterade sa hon: Ett hål är ett ingenting, ett ingenting kan inte lämna spår, ändå klagar du på mina färger. Då måste du också medge att mitt kön finns. Fittan blöder och den kommer dränka kuken i blod.
5 februari 2013
"Det du behöver, det är att knullas sönder med ett basebollträ"
Varför jag behöver feminism del 7 819 369 345.
1 februari 2013
Let's talk about gender baby
Här i Diamantfabriken tycker vi alltid om Karin Dreijer Andersson, inte minst när hon med sin bror Olof Dreijer gestaltar The Knife. Därför gläds vi och alla våra undersåtar (medarbetare i dagligt tal) oerhört mycket åt att det äntligen kommer något nytt. Sju år efter senaste skivan "Silent Shout" är "Shaking the Habitual" här (och nej, "Tomorrow, in a Year" har aldrig av någon räknats som ett regelrätt album). Med turné! Med festivalspelning! Med... ja, vad?
Efter en kryptisk tillika fantastisk preview släppte The Knife det första smakprovet i januari. Full of fire är en på många sätt atypisk The Knife-låt och just därför är den så självklar. Lyssna igenom deras skivor från då till nu, de överbegåvade syskonen har oftast lutat sig mot någon rockad som ställer allt det förväntade åt sidan. Evolution i sin renaste form, aldrig stagnerad. Det finns säkert många som vill hävda att det inte går att ha en förstasingel som klockar in på dryga nio minuter. De personerna bör för evigt låsas in bakom stängda dörrar, för vad vi sitter inför är ytterligare ett stycke svensk musikhistoria.
Första gången jag hör den här låten visste jag inte vilket ben jag skulle stå på. All musik jag konsumerar koncentrerad till en positiv apati, samtidigt som jag låter benen gå vänster/höger, vänster/höger. Karin och Olof. Lyssnade på låten extra högt när jag häromdagen gick för att handla juice. Tanken: vill döda varenda person jag möter och krossa allt av samhällets institutionaliserade orättvisa. Blev förbannad och fick blodsmak i munnen = bra betyg för en enstaka låt.
Med det sagt, januari 2013 var en bedrövlig månad i världen bortsett från musiken. Egentligen vill jag publicera enbart de bästa delarna av Full of fire men eftersom öppenhet är ett viktigt ledord i den värld jag lever i kommer hela här. Plus missa inte videon/filmen. Nej, det är obligatoriskt att alla ser den.
Sometimes I get problems that are hard to solve
What’s your story?
That’s my opinion
Questions and the answers can take very long
Here’s a story
What’s your opinion?
Sometimes I get problems that are hard to solve
What’s your story?
That’s my opinion
Questions and the answers can take very long
Here’s a story
What’s your opinion
Of all the guys and the signori,
who will write my story,
get the picture, they get glory
Who looks after my story?
All the guys and the signori
telling another false story
Liberals giving me a nerve itch
Liberals giving me a nerve itc
Liberals giving me a nerve itch
Liberals giving me a nerve
Now living and always moving
Now living and always moving
Not a vagina,
it's an option
The cock
had it coming
Not a vagina,
it's an option
The cock
had it coming
Ha ha ha ha ha ha
Ha ha ha ha ha ha
Now living and always moving
Now living and always falling
Sometimes I get problems that are hard to solve
Here’s a story
That’s my opinion
Liberals giving me a nerve itch
Liberals giving me a nerve itch
Ha ha ha ha ha ha
Ha ha ha ha ha ha
When you’re full of fire,
what’s the object of your desire?
When you’re full of fire,
what’s the object of your desire?
When you’re full of fire,
what’s the object of your desire?
Asking questions that are easy to reply
Asking questions that are easy to reply
When you’re full of fire,
what’s the object of your desire?
Let’s talk about gender, baby,
let’s talk about you and me
Let’s talk about gender, baby,
let’s talk about you and me
Let’s talk about gender, baby,
let’s talk about you and me
Let’s talk about gender, baby,
let’s talk about you and me
Efter en kryptisk tillika fantastisk preview släppte The Knife det första smakprovet i januari. Full of fire är en på många sätt atypisk The Knife-låt och just därför är den så självklar. Lyssna igenom deras skivor från då till nu, de överbegåvade syskonen har oftast lutat sig mot någon rockad som ställer allt det förväntade åt sidan. Evolution i sin renaste form, aldrig stagnerad. Det finns säkert många som vill hävda att det inte går att ha en förstasingel som klockar in på dryga nio minuter. De personerna bör för evigt låsas in bakom stängda dörrar, för vad vi sitter inför är ytterligare ett stycke svensk musikhistoria.
Första gången jag hör den här låten visste jag inte vilket ben jag skulle stå på. All musik jag konsumerar koncentrerad till en positiv apati, samtidigt som jag låter benen gå vänster/höger, vänster/höger. Karin och Olof. Lyssnade på låten extra högt när jag häromdagen gick för att handla juice. Tanken: vill döda varenda person jag möter och krossa allt av samhällets institutionaliserade orättvisa. Blev förbannad och fick blodsmak i munnen = bra betyg för en enstaka låt.
Med det sagt, januari 2013 var en bedrövlig månad i världen bortsett från musiken. Egentligen vill jag publicera enbart de bästa delarna av Full of fire men eftersom öppenhet är ett viktigt ledord i den värld jag lever i kommer hela här. Plus missa inte videon/filmen. Nej, det är obligatoriskt att alla ser den.
Sometimes I get problems that are hard to solve
What’s your story?
That’s my opinion
Questions and the answers can take very long
Here’s a story
What’s your opinion?
Sometimes I get problems that are hard to solve
What’s your story?
That’s my opinion
Questions and the answers can take very long
Here’s a story
What’s your opinion
Of all the guys and the signori,
who will write my story,
get the picture, they get glory
Who looks after my story?
All the guys and the signori
telling another false story
Liberals giving me a nerve itch
Liberals giving me a nerve itc
Liberals giving me a nerve itch
Liberals giving me a nerve
Now living and always moving
Now living and always moving
Not a vagina,
it's an option
The cock
had it coming
Not a vagina,
it's an option
The cock
had it coming
Ha ha ha ha ha ha
Ha ha ha ha ha ha
Now living and always moving
Now living and always falling
Sometimes I get problems that are hard to solve
Here’s a story
That’s my opinion
Liberals giving me a nerve itch
Liberals giving me a nerve itch
Ha ha ha ha ha ha
Ha ha ha ha ha ha
When you’re full of fire,
what’s the object of your desire?
When you’re full of fire,
what’s the object of your desire?
When you’re full of fire,
what’s the object of your desire?
Asking questions that are easy to reply
Asking questions that are easy to reply
When you’re full of fire,
what’s the object of your desire?
Let’s talk about gender, baby,
let’s talk about you and me
Let’s talk about gender, baby,
let’s talk about you and me
Let’s talk about gender, baby,
let’s talk about you and me
Let’s talk about gender, baby,
let’s talk about you and me
30 januari 2013
Dagens outfit
Att börja använda kalsonger är det bästa som hänt min snippa. Jag ska förklara varför.
En av mina bästa vänner är man och kalsonganvändare. De två sakerna brukar ju ofta gå hand i hand, liksom jag som kvinnoperson enbart använder trosor, fram tills nu vill säga. Det är egentligen mycket märkligt nu när jag insett hur otroligt mycket bekvämare det är med underkläder ämnade för män, jag fick nämligen låna ett par av ovan nämnda vän. Och fru gudinna, vilken känsla! Det skaver inte! Det skär inte in någonstans! Det blir inte så där varmt som det kan bli av åtsittande kläder i underlivsregionen! Det har väl knappast undgått någon att underliv - alla underliv - mår bra av luft och vädring. "Sov naken", "tvätta inte med parfymerad tvål", uppmuntras vi av ungdomsmottagningar och gynekologer, för annars kan en få svamp. Så varför ser de flesta underkläder riktade till kvinnor ut så här?
Och nu valde jag en bild på snälla bomullstrosor och inte en på panties i svampframkallande syntetmaterial. Okej, alla får inte svamp av syntet och det är givetvis individuellt vilken modell på underkläderna en gillar men jag försöker peka på något här. Att underkläder riktade till män ser ut så här:
Oookej, nu har feminismen gått för långt. Förnekar den att könsORGANEN är olika utformade? Nej och ja, jag fattar väl att snippor och snoppar ser olika ut och kräver olika utrymme. Men precis som snoppen ofta behöver mer utrymme än snippan, behöver snippan mer luft än den kan få i ett par tight åtsittande trosor. Kanske var det just det Bridget Jones hade insett när hon drog på sig sina så kallade granny panties.
Trist bara att hon skulle bli till åtlöje när hon kommit på något så genialt. Och då är hon ändå en fiktiv karaktär, hur smart tror ni att jag känner mig när jag först vid 22 års ålder inser det briljanta med att par större underbyxor?
Hur som helst, slutligen är det dags för den dagens outfit-bild som inläggsrubriken skvallrar om:
Dagens outfit. Eller dagens utfitta, om en så vill. Dagens tips är det oavsett.
En av mina bästa vänner är man och kalsonganvändare. De två sakerna brukar ju ofta gå hand i hand, liksom jag som kvinnoperson enbart använder trosor, fram tills nu vill säga. Det är egentligen mycket märkligt nu när jag insett hur otroligt mycket bekvämare det är med underkläder ämnade för män, jag fick nämligen låna ett par av ovan nämnda vän. Och fru gudinna, vilken känsla! Det skaver inte! Det skär inte in någonstans! Det blir inte så där varmt som det kan bli av åtsittande kläder i underlivsregionen! Det har väl knappast undgått någon att underliv - alla underliv - mår bra av luft och vädring. "Sov naken", "tvätta inte med parfymerad tvål", uppmuntras vi av ungdomsmottagningar och gynekologer, för annars kan en få svamp. Så varför ser de flesta underkläder riktade till kvinnor ut så här?
Och nu valde jag en bild på snälla bomullstrosor och inte en på panties i svampframkallande syntetmaterial. Okej, alla får inte svamp av syntet och det är givetvis individuellt vilken modell på underkläderna en gillar men jag försöker peka på något här. Att underkläder riktade till män ser ut så här:
Oookej, nu har feminismen gått för långt. Förnekar den att könsORGANEN är olika utformade? Nej och ja, jag fattar väl att snippor och snoppar ser olika ut och kräver olika utrymme. Men precis som snoppen ofta behöver mer utrymme än snippan, behöver snippan mer luft än den kan få i ett par tight åtsittande trosor. Kanske var det just det Bridget Jones hade insett när hon drog på sig sina så kallade granny panties.
Trist bara att hon skulle bli till åtlöje när hon kommit på något så genialt. Och då är hon ändå en fiktiv karaktär, hur smart tror ni att jag känner mig när jag först vid 22 års ålder inser det briljanta med att par större underbyxor?
Hur som helst, slutligen är det dags för den dagens outfit-bild som inläggsrubriken skvallrar om:
Dagens outfit. Eller dagens utfitta, om en så vill. Dagens tips är det oavsett.
29 januari 2013
En hälsning
- Ska jag hälsa Maria Arnholm något från dig?
- Säg att INGEN KVINNOKAMP UTAN KLASSKAMP.
- Okej.
- Säg att INGEN KVINNOKAMP UTAN KLASSKAMP.
- Okej.
24 januari 2013
Hej tidningen Frida!
När jag var fjorton läste jag Frida. Jag minns att den handlade mycket om kändisar och utseende men att det mest spännande var frågespalten om sex och kärlek. Det var väl lite sisådär med min normkritik på den tiden, så jag tänkte att jag skulle se hur tidningen ser ut idag. Sagt och gjort. På hemsidan hittar jag följande:
Nämen titta, jag har träffat den sötaste killen, kul!
Men oj oj, genast stöter jag på svårigheter. Vem ska ta första steget; jag som har snippa eller han som har snopp?
Och vad händer om vi hamnar i en nakensituation? Kanske hade jag varit lugn som en filbunke, kanske hade det varit roligt och hett. Det är säkrast att stressa upp i förväg, tänker Frida och frågar om det inte känns nervöst, för det är trots allt en KILLE som ska se mig NAKEN, han hade ju kunnat tycka något, titta på ett särskilt sätt eller kanske till och med säga något om min kropp. Nu pirrar det inte så där skönt längre, nu pirrar det på det jobbiga och läskiga sättet.
Då är det tur att Kim finns! Killexperten på killar är någon jag kan lita på i alla väder. Och så praktiskt sen, att de med snopp går att prata om i så generella termer så att Kim har koll på dem alla. Ja Kim, hur tänker och fungerar killar egentligen?
När jag kommit så här långt börjar jag ana ett mönster men kan inte riktigt sätta fingret på det... Jag scrollar vidare och får syn på den här bilden:
En kille och en tjej, trots att artikeln handlar om sex i allmänhet. Aha! Jag har det! Frida förutsätter obligatorisk heterosexualitet! Tänk om det är den sötaste tjejen jag ska på dejt med? Vem ska ta första steget då, hon eller jag? Kan det inte vara pirrigt och nervöst om en annan tjej skulle se mig naken? Varför har de ingen tjejexpert?
Jag måste maila!
Puss & kram från Lilla Mig!
Nämen titta, jag har träffat den sötaste killen, kul!
Men oj oj, genast stöter jag på svårigheter. Vem ska ta första steget; jag som har snippa eller han som har snopp?
Och vad händer om vi hamnar i en nakensituation? Kanske hade jag varit lugn som en filbunke, kanske hade det varit roligt och hett. Det är säkrast att stressa upp i förväg, tänker Frida och frågar om det inte känns nervöst, för det är trots allt en KILLE som ska se mig NAKEN, han hade ju kunnat tycka något, titta på ett särskilt sätt eller kanske till och med säga något om min kropp. Nu pirrar det inte så där skönt längre, nu pirrar det på det jobbiga och läskiga sättet.
Då är det tur att Kim finns! Killexperten på killar är någon jag kan lita på i alla väder. Och så praktiskt sen, att de med snopp går att prata om i så generella termer så att Kim har koll på dem alla. Ja Kim, hur tänker och fungerar killar egentligen?
När jag kommit så här långt börjar jag ana ett mönster men kan inte riktigt sätta fingret på det... Jag scrollar vidare och får syn på den här bilden:
En kille och en tjej, trots att artikeln handlar om sex i allmänhet. Aha! Jag har det! Frida förutsätter obligatorisk heterosexualitet! Tänk om det är den sötaste tjejen jag ska på dejt med? Vem ska ta första steget då, hon eller jag? Kan det inte vara pirrigt och nervöst om en annan tjej skulle se mig naken? Varför har de ingen tjejexpert?
Jag måste maila!
Puss & kram från Lilla Mig!
22 januari 2013
Lammet ska leka med hajar
Köttskatt är ingen bra idé, tycker alliansen och sossarna. Jag kan förstå att förslaget möts med skepsis. Är beskattning en lämplig metod för att minska konsumtionen? Skulle det få stöd hos gemene hen? På den sista frågan blir svaret nej, troligen inte. Särskilt inte som vi äter mer kött än någonsin i Sverige. Jag vet inte hur mycket dieter som LCHF och liknande spelar in (där utgångspunkten är kolhydrater = farligt, fett och animaliskt protein = helt ok att vräka i sig), men att de bidrar är jag rätt säker på.
Hur mycket kött äter vi då? Enligt Jordbruksverkets beräkningar konsumerar vi 85 kilo kött per person och år. Eller vi och vi. För egen del är den siffran noll, för idag är det exakt sex år sedan jag slutade äta kött. Och ja, jag klappar mig själv på axeln. Här följer en lista med de skäl jag har för min köttfria livsstil:
1) DET FINNS INGEN RIMLIG ANLEDNING ATT ÄTA DÖDA DJUR.
DN.se är emellertid noga med att poängtera att en behöver inte sluta äta kött helt, det räcker att minimera intaget. "Man kan motivera viss konsumtion av kött", säger en köttexpert till nämnda nyhetssajt, men bara om den "ligger på en väldigt mycket lägre nivå en dagens". Det här är ett så himla vanligt argument bland de som bara ser till miljöaspekten. What about djurhållningen, lidandet och dödandet då? "Om en sköter det bra far djuren inte illa", kanske någon invänder. Så det är alltså okej att döda om det görs lite försiktigt? Nej, jag tar tillbaka det där. Menar inte som en retorisk fråga. Menar: Nej, det är inte okej att döda - oavsett metod.
Fast det är så klart mitt eget, högst subjektiva tyckande. Alla gör givetvis som de vill. Innan jag beger mig ut i korridorssköket för att knapra morötter vill jag säga en sista sak: Om syftet är att hålla sig vid liv (äta bör man etc) och detta kan göras på två sätt, antingen genom att 1) döda andra eller att 2) inte döda andra, vet jag vad jag är mest pepp på. Så grattis på sexårsdagen, veggomagen.
Här får ni en tveksam låt på temat:
Hur mycket kött äter vi då? Enligt Jordbruksverkets beräkningar konsumerar vi 85 kilo kött per person och år. Eller vi och vi. För egen del är den siffran noll, för idag är det exakt sex år sedan jag slutade äta kött. Och ja, jag klappar mig själv på axeln. Här följer en lista med de skäl jag har för min köttfria livsstil:
1) DET FINNS INGEN RIMLIG ANLEDNING ATT ÄTA DÖDA DJUR.
DN.se är emellertid noga med att poängtera att en behöver inte sluta äta kött helt, det räcker att minimera intaget. "Man kan motivera viss konsumtion av kött", säger en köttexpert till nämnda nyhetssajt, men bara om den "ligger på en väldigt mycket lägre nivå en dagens". Det här är ett så himla vanligt argument bland de som bara ser till miljöaspekten. What about djurhållningen, lidandet och dödandet då? "Om en sköter det bra far djuren inte illa", kanske någon invänder. Så det är alltså okej att döda om det görs lite försiktigt? Nej, jag tar tillbaka det där. Menar inte som en retorisk fråga. Menar: Nej, det är inte okej att döda - oavsett metod.
Fast det är så klart mitt eget, högst subjektiva tyckande. Alla gör givetvis som de vill. Innan jag beger mig ut i korridorssköket för att knapra morötter vill jag säga en sista sak: Om syftet är att hålla sig vid liv (äta bör man etc) och detta kan göras på två sätt, antingen genom att 1) döda andra eller att 2) inte döda andra, vet jag vad jag är mest pepp på. Så grattis på sexårsdagen, veggomagen.
Här får ni en tveksam låt på temat:
21 januari 2013
En låt, en bok och splittrade tankar om konsumtion
See Visvim be the sneaker, Lanvin or Balmain
Goyard by the trunk, her Isabel Marant
I love your Linda Farrow, I adore your Dior
Your Damir Doma, Vena Cava from the store
Raderna är från Fashion Killa, tionde spåret på A$AP Rockys efterlängtade debutalbum "LONG.LIVE.A$AP". Det är en speciell låt, inte för att 24-åringen sjunger om sin partner (alltid en kvinna) utan för att han enbart gör det om hennes stil och kläder. Inte heller för att han sjunger om kläder och accessoarer, guldkedjor och diamanter är sedan urminnes tider varit en del av den amerikanska rapmusiken, utan för att han gör det så explicit när han i en text droppar 28 olika varumärken (bland dem ryms också pannkakssirap). Båda sakerna är högst ovanliga, i synnerhet inom rap. A$AP Rocky har flera gånger utropats till stilförebild och med den här kärleksförklaringen till klädintresset, befäster han positionen som något av en främmande fågel på sin del av scenen. Jag möter honom där.
När jag lyssnar på Fashion Killa öppnar jag mentalt min garderob och synar kläderna i vars sömmar finns den absoluta kärlek som jag också tillskrivit dem. Det låter kanske (förmodligen) skadat, men garderobens innehåll är en stor del av mig förknippad med tillfredsställelse och därav viktig. Det är inte huvudsaken att välja bort H&M och Cheap Monday, jag väljer oftast bort snarare än väljer. Vill heller inte försöka inbilla någon, eller mig själv, att det är bättre om kläderna tillverkats i Portugal än i Bangladesh. Det är säkert sämst oavsett. Huvudsaken är att kläderna är jag, ett ideal att leva genom och något att stå för som jag själv tillmäter stort värde. Kläder har aldrig under mitt någorlunda vuxna liv varit bara kläder, utan något jag är eller vill tillhöra. Pure positioning, jag är medveten om det också.
När jag lyssnar på Fashion Killa tänker jag också på en bok jag läste i höstas – Nina Björks ”Lyckliga i alla sina dagar” (tips, läs den). En bok som kritiskt dissekerar dagens konsumtionssamhälle med en fördjupad tes om att allt saker som anses privata i våra liv, även vi själva, blivit högst kommersiella. Det är intressant läsning, Nina Björk är i stora stunder underhållande och har en briljant formuleringsförmåga. Och jag är övertygad om att hon i del har rätt, för var finns det kollektiva idag? Någon som sett det på senare tid? Inte jag i alla fall. Boken lämnade för egen del en besk eftersmak, åtminstone när jag öppnade garderoben. Det självständiga, medvetna och tillfredsställande som bortblåst på en sekund. Tänkte: kläder nu, parkettgolv och köksöar om tio år?
A$AP Rocky och Nina Björk står i den här tolkningen på varsin sida, den ena älskar individualism (egentligen en smalare form av kollektivism, men mer om det en annan gång) och överkonsumtion, den andra intar snarare en marxistisk strävan mot ett samhälle med helt andra värden än de som prioriteras idag. Jag hamnar någonstans mitt emellan med en konstig känsla. Fortfarande är det en paradox jag är villig att leva med, även om jag ser dum ut bredvid en person med snarlik klädsel för en tiondel av priset. Men. Jag är jag.
För. Jag kan inte välja hur många timmar jag ska arbeta per dag, jag kan inte bestämma hur mycket jag ska betala i skatt och var jag vill bo någonstans är inte i slutändan min sak att avgöra. Men jag kan fortfarande välja att välja bort de som skriker högst, välja bort de största av bolag och i det här fallet, välja bort de som på andra människors bekostnad har råd att sänka sina priser mest. Eller?
Ni som orkat läsa, här är låtjäveln jag skriver om.
Bisou.
Goyard by the trunk, her Isabel Marant
I love your Linda Farrow, I adore your Dior
Your Damir Doma, Vena Cava from the store
Raderna är från Fashion Killa, tionde spåret på A$AP Rockys efterlängtade debutalbum "LONG.LIVE.A$AP". Det är en speciell låt, inte för att 24-åringen sjunger om sin partner (alltid en kvinna) utan för att han enbart gör det om hennes stil och kläder. Inte heller för att han sjunger om kläder och accessoarer, guldkedjor och diamanter är sedan urminnes tider varit en del av den amerikanska rapmusiken, utan för att han gör det så explicit när han i en text droppar 28 olika varumärken (bland dem ryms också pannkakssirap). Båda sakerna är högst ovanliga, i synnerhet inom rap. A$AP Rocky har flera gånger utropats till stilförebild och med den här kärleksförklaringen till klädintresset, befäster han positionen som något av en främmande fågel på sin del av scenen. Jag möter honom där.
När jag lyssnar på Fashion Killa öppnar jag mentalt min garderob och synar kläderna i vars sömmar finns den absoluta kärlek som jag också tillskrivit dem. Det låter kanske (förmodligen) skadat, men garderobens innehåll är en stor del av mig förknippad med tillfredsställelse och därav viktig. Det är inte huvudsaken att välja bort H&M och Cheap Monday, jag väljer oftast bort snarare än väljer. Vill heller inte försöka inbilla någon, eller mig själv, att det är bättre om kläderna tillverkats i Portugal än i Bangladesh. Det är säkert sämst oavsett. Huvudsaken är att kläderna är jag, ett ideal att leva genom och något att stå för som jag själv tillmäter stort värde. Kläder har aldrig under mitt någorlunda vuxna liv varit bara kläder, utan något jag är eller vill tillhöra. Pure positioning, jag är medveten om det också.
När jag lyssnar på Fashion Killa tänker jag också på en bok jag läste i höstas – Nina Björks ”Lyckliga i alla sina dagar” (tips, läs den). En bok som kritiskt dissekerar dagens konsumtionssamhälle med en fördjupad tes om att allt saker som anses privata i våra liv, även vi själva, blivit högst kommersiella. Det är intressant läsning, Nina Björk är i stora stunder underhållande och har en briljant formuleringsförmåga. Och jag är övertygad om att hon i del har rätt, för var finns det kollektiva idag? Någon som sett det på senare tid? Inte jag i alla fall. Boken lämnade för egen del en besk eftersmak, åtminstone när jag öppnade garderoben. Det självständiga, medvetna och tillfredsställande som bortblåst på en sekund. Tänkte: kläder nu, parkettgolv och köksöar om tio år?
A$AP Rocky och Nina Björk står i den här tolkningen på varsin sida, den ena älskar individualism (egentligen en smalare form av kollektivism, men mer om det en annan gång) och överkonsumtion, den andra intar snarare en marxistisk strävan mot ett samhälle med helt andra värden än de som prioriteras idag. Jag hamnar någonstans mitt emellan med en konstig känsla. Fortfarande är det en paradox jag är villig att leva med, även om jag ser dum ut bredvid en person med snarlik klädsel för en tiondel av priset. Men. Jag är jag.
För. Jag kan inte välja hur många timmar jag ska arbeta per dag, jag kan inte bestämma hur mycket jag ska betala i skatt och var jag vill bo någonstans är inte i slutändan min sak att avgöra. Men jag kan fortfarande välja att välja bort de som skriker högst, välja bort de största av bolag och i det här fallet, välja bort de som på andra människors bekostnad har råd att sänka sina priser mest. Eller?
Ni som orkat läsa, här är låtjäveln jag skriver om.
Bisou.
16 januari 2013
Mama/Pappa
Angående föregående finns ett ännu tydligare exempel hos Genusfotografen, nämligen punkt nummer fjorton i det här inlägget. (Ett för övrigt briljant inlägg hos en lika briljant bloggare.)
15 januari 2013
Vi föräldrar? - eller varför Alliansen är dålig för barn som vill lära känna sina pappor
Sist jag såg efter var "föräldrar" en beteckning för personer som har barn. Personer av alla kön that is. Tidigare idag roade jag mig med att testa olika sökord på diverse tidningars hemsidor och fann bland annat följande:
[Klicka för större]
6323 träffar för "mamma" och 2986 för "pappa" alltså. Who's your daddy? Ingen aning, diskvalificerad som förälder redan från början. Ja, jag fattar att graviditet och förlossning och eventuell amning främst påverkar kvinnor eftersom bebin bor i magen etc. Men pappor är också föräldrar. Eller? Om det inte är så att den mer än dubbla förekomsten av "mamma" på Vi Föräldrars hemsida består av lesbiska par. Det hade ju varit fint och heteronormkritiskt. Av någon anledning tvivlar jag dock på att så är fallet.
Och while I'm at it. Visste ni att män tar ut mindre än en fjärdedel av föräldrapenningsdagarna? I en rapport från Försäkringskassan framgår att under 2011 stod män för 23,7 % av de uttagna dagarna. Det är visserligen en ökning från året innan, men en mycket liten sådan. Eller vad sägs om 0,6 procentenheter?
Om vi istället ser till förändringen över en längre tid kan vi notera att utvecklingen bromsat in under alliansregeringens styre. Mellan 2006 och 2011 ökade mäns uttag av föräldradagar med 3,1 procentenheter, vilket kan sättas i relation till den ökning som skedde från 2001 och fram till regeringsskiftet 2006, då mäns uttag ökade med 6,8 procentenheter.
Var daddy befinner sig är alltså oklart. Visst, det går framåt, om än oändligt långsamt. För att barnen ska få lära känna sina daddies vill jag därför ge följande mycket enkla tips: Rösta på ett parti som inte är blått.
[Klicka för större]
6323 träffar för "mamma" och 2986 för "pappa" alltså. Who's your daddy? Ingen aning, diskvalificerad som förälder redan från början. Ja, jag fattar att graviditet och förlossning och eventuell amning främst påverkar kvinnor eftersom bebin bor i magen etc. Men pappor är också föräldrar. Eller? Om det inte är så att den mer än dubbla förekomsten av "mamma" på Vi Föräldrars hemsida består av lesbiska par. Det hade ju varit fint och heteronormkritiskt. Av någon anledning tvivlar jag dock på att så är fallet.
Och while I'm at it. Visste ni att män tar ut mindre än en fjärdedel av föräldrapenningsdagarna? I en rapport från Försäkringskassan framgår att under 2011 stod män för 23,7 % av de uttagna dagarna. Det är visserligen en ökning från året innan, men en mycket liten sådan. Eller vad sägs om 0,6 procentenheter?
Om vi istället ser till förändringen över en längre tid kan vi notera att utvecklingen bromsat in under alliansregeringens styre. Mellan 2006 och 2011 ökade mäns uttag av föräldradagar med 3,1 procentenheter, vilket kan sättas i relation till den ökning som skedde från 2001 och fram till regeringsskiftet 2006, då mäns uttag ökade med 6,8 procentenheter.
Var daddy befinner sig är alltså oklart. Visst, det går framåt, om än oändligt långsamt. För att barnen ska få lära känna sina daddies vill jag därför ge följande mycket enkla tips: Rösta på ett parti som inte är blått.
13 januari 2013
Skulden
Igen. Sex män mot en kvinna i Indien.
"Partap Singh Bajwa, lokalpolitiker för Indiens styrande Kongressparti, lägger skulden för det inträffade på polisen som han anser inte kontrollerar bussar tillräckligt noga."
Och en till. En man mot en nioårig flicka.
Och också här, i Sverige. Fem män mot en kvinna.
Det händer hela tiden. Överallt hela tiden och vi vet om det. Men det är de våldtäkter det rapporteras om som det pratas om. Vi får aldrig sluta prata. Varenda dag påminna om det sexuella våldet, patriarkatets yttersta metod för att systematiskt underordna kvinnor. Det handlar om makt.
Stigmatisering betyder social stämpling. Det är en brännmärkning och ett pekfinger som inte sänks. Att bli våldtagen är att alltid vara våldtagen, sägs det. Det är konsten att reducera någon till ett offer, att tillskriva någon en identitet utifrån en händelse som denne inte valt att vara med om.
Partap Singh Bajwa har fel. Skulden är inte polisens. Inte kvinnornas, inte rättsväsendets, inte politikernas. Skulden är våldtäktsmännens att bära. Det vill säga, om gärningsmännen blev Våldtäktsmän på samma premisser som de utsatta blir Våldtäktsoffer.
När inget annat hjälper, använd samma metoder för att slå tillbaka. Och sänk aldrig pekfingret.
"Partap Singh Bajwa, lokalpolitiker för Indiens styrande Kongressparti, lägger skulden för det inträffade på polisen som han anser inte kontrollerar bussar tillräckligt noga."
Och en till. En man mot en nioårig flicka.
Och också här, i Sverige. Fem män mot en kvinna.
Det händer hela tiden. Överallt hela tiden och vi vet om det. Men det är de våldtäkter det rapporteras om som det pratas om. Vi får aldrig sluta prata. Varenda dag påminna om det sexuella våldet, patriarkatets yttersta metod för att systematiskt underordna kvinnor. Det handlar om makt.
Stigmatisering betyder social stämpling. Det är en brännmärkning och ett pekfinger som inte sänks. Att bli våldtagen är att alltid vara våldtagen, sägs det. Det är konsten att reducera någon till ett offer, att tillskriva någon en identitet utifrån en händelse som denne inte valt att vara med om.
Partap Singh Bajwa har fel. Skulden är inte polisens. Inte kvinnornas, inte rättsväsendets, inte politikernas. Skulden är våldtäktsmännens att bära. Det vill säga, om gärningsmännen blev Våldtäktsmän på samma premisser som de utsatta blir Våldtäktsoffer.
När inget annat hjälper, använd samma metoder för att slå tillbaka. Och sänk aldrig pekfingret.
11 januari 2013
Jag tänker på våldtäkter
... och jag tänker på tre saker.
Jag tänker på den tjugotreåriga kvinna som blev brutalt våldtagen på en buss i New Delhi. Fem män förgrep sig på kvinnan innan de kastade ut henne på vägen medan bussen fortfarande var i rörelse. Två veckor senare dog hon av sina skador. Försvaradvokaten Manohar Lal Sharma, som företräder tre av de fem män som står åtalde, skyller på offret. "Until today I have not seen a single incident or example of rape with a respected lady", ska Sharma ha sagt enligt nyhetstjänsten Bloomberg.
Det andra jag tänker på är den republikanske kongressledamoten Todd Akins uttalande i en tv-intervju i somras. På frågan om abort borde tillåtas för våldtagna kvinnor hävdade Akin att "the female body has ways to try and shut that whole thing down". Med "that" syftas på graviditet. Våldtagna kvinnor kan inte bli gravida.
Sen är det en tredje sak också. Jag tänker på uttrycket att känna sig våldtagen som ibland används för att beskriva hur det är att bli utsatt för något dåligt, äckligt eller på annat sätt icke-önskvärt. "Mina öron blir våldtagna av den här musiken", "mina smaklökar blir våldtagna av den här maten". Eller som i det här fallet, gamers som känner sig våldtagna av ett spelföretag.
Lite fakta är på sin plats.
Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) anmäldes 17 100 sexualbrott under 2011. Det går även att läsa att en så stor andel som 98% av de misstänkta är män, medan majoriteten av offren är kvinnor.
På vårdguidens hemsida står att "preventivmedel och preventivmetoder skyddar mot oönskad graviditet". De preventivmedel som räknas upp är p-piller, p-ring, p-plåster, mini-piller, hormonspiral, mellandosspiral, p-stav, p-spruta, kondom, femidon, pessar och kopparspiral. Som preventivmetoder nämns billingsmetoden, säkra perioder, p-dator, avbrutet samlag och amningsmetoden. Ingenstans finns någon information om att våldtäkt skulle förhindra oönskad graviditet.
I en rapport från Statens medieråd om barn och ungdomars spelanvändning framgår det att 60 % av flickor 12-16 år spelar sällan eller aldrig, mot 11 % av pojkarna i samma ålder. Betydligt fler pojkar än flickor med andra ord. Ett rimligt antagande är därför att de upprörda spelarna i tidigare nämnda artikel torde vara av manligt kön.
Utifrån detta drar jag följande slutsatser:
1) Den som kan beskyllas för våldtäkt är den som begått den, inte den som utsatts för den.
2) Våldtäkt kan visst leda till graviditet.
3) Att bli besviken över ett spel är inte jämförbart med att bli våldtagen. Dessutom behöver de unga män, som majoriteten av dessa gamers är, aldrig uppleva den rädsla och oro som kvinnor ständigt bär på, rädslan för att bli utsatt för ett sexuellt övergrepp - och dessutom få skulden för den.
Jag tänker på den tjugotreåriga kvinna som blev brutalt våldtagen på en buss i New Delhi. Fem män förgrep sig på kvinnan innan de kastade ut henne på vägen medan bussen fortfarande var i rörelse. Två veckor senare dog hon av sina skador. Försvaradvokaten Manohar Lal Sharma, som företräder tre av de fem män som står åtalde, skyller på offret. "Until today I have not seen a single incident or example of rape with a respected lady", ska Sharma ha sagt enligt nyhetstjänsten Bloomberg.
Det andra jag tänker på är den republikanske kongressledamoten Todd Akins uttalande i en tv-intervju i somras. På frågan om abort borde tillåtas för våldtagna kvinnor hävdade Akin att "the female body has ways to try and shut that whole thing down". Med "that" syftas på graviditet. Våldtagna kvinnor kan inte bli gravida.
Sen är det en tredje sak också. Jag tänker på uttrycket att känna sig våldtagen som ibland används för att beskriva hur det är att bli utsatt för något dåligt, äckligt eller på annat sätt icke-önskvärt. "Mina öron blir våldtagna av den här musiken", "mina smaklökar blir våldtagna av den här maten". Eller som i det här fallet, gamers som känner sig våldtagna av ett spelföretag.
Lite fakta är på sin plats.
Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) anmäldes 17 100 sexualbrott under 2011. Det går även att läsa att en så stor andel som 98% av de misstänkta är män, medan majoriteten av offren är kvinnor.
På vårdguidens hemsida står att "preventivmedel och preventivmetoder skyddar mot oönskad graviditet". De preventivmedel som räknas upp är p-piller, p-ring, p-plåster, mini-piller, hormonspiral, mellandosspiral, p-stav, p-spruta, kondom, femidon, pessar och kopparspiral. Som preventivmetoder nämns billingsmetoden, säkra perioder, p-dator, avbrutet samlag och amningsmetoden. Ingenstans finns någon information om att våldtäkt skulle förhindra oönskad graviditet.
I en rapport från Statens medieråd om barn och ungdomars spelanvändning framgår det att 60 % av flickor 12-16 år spelar sällan eller aldrig, mot 11 % av pojkarna i samma ålder. Betydligt fler pojkar än flickor med andra ord. Ett rimligt antagande är därför att de upprörda spelarna i tidigare nämnda artikel torde vara av manligt kön.
Utifrån detta drar jag följande slutsatser:
1) Den som kan beskyllas för våldtäkt är den som begått den, inte den som utsatts för den.
2) Våldtäkt kan visst leda till graviditet.
3) Att bli besviken över ett spel är inte jämförbart med att bli våldtagen. Dessutom behöver de unga män, som majoriteten av dessa gamers är, aldrig uppleva den rädsla och oro som kvinnor ständigt bär på, rädslan för att bli utsatt för ett sexuellt övergrepp - och dessutom få skulden för den.
8 januari 2013
2012, vi börjar om igen ifrån ruta noll - del 2
Vansinnigt trött på 2012 vid det här laget, antar att ni är det också. Men någon lär någon gång ha sagt något om att slutföra det en påbörjat. Så. Men efter att jag kräkts upp de kommande orden, går vi gemensamt ut och bränner upp 2012, okej?
Årets brev
När r'n'b-artisten Frank Ocean i somras skrev ett öppet brev om sin kärlek till en annan man blev det en världsnyhet. Homo- bi- och transsexualitet har historiskt sett varit tabu inom hiphop och r’n’b annat än som skällsord, och det här inlägget från unisont hyllade Frank Ocean var så vansinnigt vackert och nödvändigt. Men lika viktigt som det här var för scenen, lika viktigt är det att förstå att det är långt kvar och att homofobiska yttringar och anti-homosexuella artister fortfarande finns och bokas till spelningar, även i Sverige.
Årets podcast
Den startade förvisso redan 2011, men det var 2012 som den växte till sig och fick det ordentliga genomslaget. Vad blir det för rap? med Sanna Berg (kolla även in hennes blogg, pussymadeofgold.blogspot.se), Petter Hallén och Hugo Wittorf, guidar bland och diskuterar olika rapgenrer och pratar med gästande artister. Alltid underhållande, alltid lärorikt och alltid nördigt. Trion är också väldigt bra på att lyfta fram rap som inte får utrymme i andra medier. Och så klart, i varje avsnitt en massa bra musik. Programmet finns att lyssna på bland annat på Soundcloud.
Årets mixtape
Ofta lyssnar jag lika mycket på mixtapes som på regelrätta albumsläpp och det är väldigt tråkigt att de tidigare sällan får något bredare genomslag. 21-åriga Azealia Banks står bakom låten 212 som jag antar att alla hört vid det här laget och i somras släppte hon under stort internetrabalder mixtapet Fantasea som onekligen höjer förväntningarna ytterligare på kommande debutalbum. På första låten rappar hon över The Prodigys Out of space och när det görs så här bra behövs det knappast mer för att få mig såld.
Årets låt och video
Kategorierna klumpas ihop eftersom de innehas av en och samma låt. Claire Boucher har släppt tre album under namnet Grimes, varav det senaste, tillika hennes bästa so far, tog sig in på flera listor över årets bästa skivor. Första singeln Oblivion med tillhörande video blev i våras ett arbetsmiljöproblem för egen del, jag kunde liksom inte sluta lyssna och titta. Efter hundratals lyssningar under året är den fortfarande inte trött. Okej att videon kanske inte var årets absolut snyggaste, men det var definitivt den som skänkte mest glädje.
Årets konsumentupplysning
Magasinen slog för länge sedan ut dagstidningarna när det gällde kvalitativ musikjournalistik och sajterna har definitivt slagit ut magasinen. Klarast lysande på den svenska stjärnhimlen är alltjämt Throw Me Away med skribenter som skriver initierat, bra och guidar i det hav av ny musik som många av oss planlöst plaskar runt i. Spännvidden är betydligt större än i exempelvis Vad blir det för rap? men så pass nischat att det aldrig blir ointressant. Sedan spelar det kanske in att musiken som omskrivs ofta tangerar min subjektiva smak, men det är långt ifrån hela sanningen.
Årets brev
När r'n'b-artisten Frank Ocean i somras skrev ett öppet brev om sin kärlek till en annan man blev det en världsnyhet. Homo- bi- och transsexualitet har historiskt sett varit tabu inom hiphop och r’n’b annat än som skällsord, och det här inlägget från unisont hyllade Frank Ocean var så vansinnigt vackert och nödvändigt. Men lika viktigt som det här var för scenen, lika viktigt är det att förstå att det är långt kvar och att homofobiska yttringar och anti-homosexuella artister fortfarande finns och bokas till spelningar, även i Sverige.
Årets podcast
Den startade förvisso redan 2011, men det var 2012 som den växte till sig och fick det ordentliga genomslaget. Vad blir det för rap? med Sanna Berg (kolla även in hennes blogg, pussymadeofgold.blogspot.se), Petter Hallén och Hugo Wittorf, guidar bland och diskuterar olika rapgenrer och pratar med gästande artister. Alltid underhållande, alltid lärorikt och alltid nördigt. Trion är också väldigt bra på att lyfta fram rap som inte får utrymme i andra medier. Och så klart, i varje avsnitt en massa bra musik. Programmet finns att lyssna på bland annat på Soundcloud.
Årets mixtape
Ofta lyssnar jag lika mycket på mixtapes som på regelrätta albumsläpp och det är väldigt tråkigt att de tidigare sällan får något bredare genomslag. 21-åriga Azealia Banks står bakom låten 212 som jag antar att alla hört vid det här laget och i somras släppte hon under stort internetrabalder mixtapet Fantasea som onekligen höjer förväntningarna ytterligare på kommande debutalbum. På första låten rappar hon över The Prodigys Out of space och när det görs så här bra behövs det knappast mer för att få mig såld.
Årets låt och video
Kategorierna klumpas ihop eftersom de innehas av en och samma låt. Claire Boucher har släppt tre album under namnet Grimes, varav det senaste, tillika hennes bästa so far, tog sig in på flera listor över årets bästa skivor. Första singeln Oblivion med tillhörande video blev i våras ett arbetsmiljöproblem för egen del, jag kunde liksom inte sluta lyssna och titta. Efter hundratals lyssningar under året är den fortfarande inte trött. Okej att videon kanske inte var årets absolut snyggaste, men det var definitivt den som skänkte mest glädje.
Årets konsumentupplysning
Magasinen slog för länge sedan ut dagstidningarna när det gällde kvalitativ musikjournalistik och sajterna har definitivt slagit ut magasinen. Klarast lysande på den svenska stjärnhimlen är alltjämt Throw Me Away med skribenter som skriver initierat, bra och guidar i det hav av ny musik som många av oss planlöst plaskar runt i. Spännvidden är betydligt större än i exempelvis Vad blir det för rap? men så pass nischat att det aldrig blir ointressant. Sedan spelar det kanske in att musiken som omskrivs ofta tangerar min subjektiva smak, men det är långt ifrån hela sanningen.
7 januari 2013
2012, vi börjar om igen ifrån ruta noll - del 1
Skriver om musik ibland, inte lika ofta som jag kanske borde men det händer. Nyligen publicerades cirka tretusen listor över musikåret 2012 och i brist på bättre idéer kommer här min också, i något modifierad form. Eftersom det blev rasande långt är tio punkter uppdelade i två inlägg.
Årets bästa
Jag tror inte på kärlek vid första ögonkastet, men när jag hörde låten Born to die var det som att något i mig plötsligt föll på plats. Diskussionerna kring Lana del Rey på internet handlade typiskt nog mycket om förhållandet äkthet/skivbolagsprodukt. Dessa anonyma åsiktsmaskiner kan dock inte förklara bort att vi fått en ny stjärna på musikhimlen. De senaste tolv månaderna har jag vilat mot hennes röst och med låtarna också mints det år som passerat – på gott och på ont. När Paradise edition släpptes med ytterligare åtta fantastiska låtar, visste jag att det var kärlek.
Årets sämsta
Vad ska vi säga om den här farsen? Tre medlemmar från det feministiska kollektivet Pussy Riot greps efter att offentligt ha riktat kritik mot president Putin, men framför allt den ryskortodoxa kyrkan och patriarken Kirill. Åtalade för huliganism dömdes de till fängelse, alltså för att ha visat sig i en kyrka och även ha spelat in en video (!). Ett onödigt tilltag kanske någon tycker, men det förtar inte att rättsprocessen varit pinsam och ovärdig. Det var 2012, feminism likställdes med satanism och det var ännu sjumilakliv kvar till demokrati och ett fritt ord. I Ryssland som i många andra länder.
Årets spelning
Inte ett konsertår som går till historien, men ändå. Florence & The Machine på Way Out West var magiskt, Refused sista Stockholms-spelning var fantastisk. Men det var OFWGKTA på nämnda festival som gjorde störst intryck på mig 2012. Kollektivet med Tyler, The Creator i spetsen fullkomligt exploderade under en dryg timme och till skillnad från många äldre rapkollegor var spelglädjen och energin total, som ett barnkalas fast med fler svordomar. Så dynamiskt, så kaxigt, så himla nöjd att jag skippade Kraftwerk.
Årets återförening
Många muttrar och är av slentrian negativa till återföreningar, och i princip förstår jag. Det innebär trots allt en återgång till något som bandmedlemmar en gång insett inte höll eller funkade längre. Trenden fortsätter dock och verkar alltjämt populär. Två gånger under året har jag sett ovan nämnda Refused, som med ett meddelande titulerat Refused are fucking dead upphörde att existera 1998. 2012 var hardcorebandet tillbaka (nu med kultstatus) och det fanns inget gammalt över det. Bara glädje och den sundaste ilskan mot dagens samhälle.
Varken bästa ljud- eller bildkvalitet, men det ger en känsla av hur det var. Dennis Lyxzén är alltjämt Sveriges bästa bandfrontare (kudos till Apple Trap för videon.)
Årets "vem va det som langa?"
Way Out West i Göteborg satsade hedervärt på en helt vegetarisk festival, för att minska klimatpåverkan och ifrågasätta det ”onormala” i att välja bort djurdelar från tallriken. Så långt allt väl, tills kvällstidningen GT valde att kuppa och bjuda besökare, som inte orkade gå till någon av de närbelägna köttkrogarna, på korv utanför området. ”Ett skämt” kallades tilltaget som inte mottogs väl av marknadsansvarige Joel Borg. Men ytterligare ett bevis på att klimatfrågan inte är relevant fick vi i alla fall...
Årets bästa
Jag tror inte på kärlek vid första ögonkastet, men när jag hörde låten Born to die var det som att något i mig plötsligt föll på plats. Diskussionerna kring Lana del Rey på internet handlade typiskt nog mycket om förhållandet äkthet/skivbolagsprodukt. Dessa anonyma åsiktsmaskiner kan dock inte förklara bort att vi fått en ny stjärna på musikhimlen. De senaste tolv månaderna har jag vilat mot hennes röst och med låtarna också mints det år som passerat – på gott och på ont. När Paradise edition släpptes med ytterligare åtta fantastiska låtar, visste jag att det var kärlek.
Årets sämsta
Vad ska vi säga om den här farsen? Tre medlemmar från det feministiska kollektivet Pussy Riot greps efter att offentligt ha riktat kritik mot president Putin, men framför allt den ryskortodoxa kyrkan och patriarken Kirill. Åtalade för huliganism dömdes de till fängelse, alltså för att ha visat sig i en kyrka och även ha spelat in en video (!). Ett onödigt tilltag kanske någon tycker, men det förtar inte att rättsprocessen varit pinsam och ovärdig. Det var 2012, feminism likställdes med satanism och det var ännu sjumilakliv kvar till demokrati och ett fritt ord. I Ryssland som i många andra länder.
Årets spelning
Inte ett konsertår som går till historien, men ändå. Florence & The Machine på Way Out West var magiskt, Refused sista Stockholms-spelning var fantastisk. Men det var OFWGKTA på nämnda festival som gjorde störst intryck på mig 2012. Kollektivet med Tyler, The Creator i spetsen fullkomligt exploderade under en dryg timme och till skillnad från många äldre rapkollegor var spelglädjen och energin total, som ett barnkalas fast med fler svordomar. Så dynamiskt, så kaxigt, så himla nöjd att jag skippade Kraftwerk.
Årets återförening
Många muttrar och är av slentrian negativa till återföreningar, och i princip förstår jag. Det innebär trots allt en återgång till något som bandmedlemmar en gång insett inte höll eller funkade längre. Trenden fortsätter dock och verkar alltjämt populär. Två gånger under året har jag sett ovan nämnda Refused, som med ett meddelande titulerat Refused are fucking dead upphörde att existera 1998. 2012 var hardcorebandet tillbaka (nu med kultstatus) och det fanns inget gammalt över det. Bara glädje och den sundaste ilskan mot dagens samhälle.
Varken bästa ljud- eller bildkvalitet, men det ger en känsla av hur det var. Dennis Lyxzén är alltjämt Sveriges bästa bandfrontare (kudos till Apple Trap för videon.)
Årets "vem va det som langa?"
Way Out West i Göteborg satsade hedervärt på en helt vegetarisk festival, för att minska klimatpåverkan och ifrågasätta det ”onormala” i att välja bort djurdelar från tallriken. Så långt allt väl, tills kvällstidningen GT valde att kuppa och bjuda besökare, som inte orkade gå till någon av de närbelägna köttkrogarna, på korv utanför området. ”Ett skämt” kallades tilltaget som inte mottogs väl av marknadsansvarige Joel Borg. Men ytterligare ett bevis på att klimatfrågan inte är relevant fick vi i alla fall...
3 januari 2013
Diamantfabrikens språkskola del 1
Girl crush
Substantiv
Kvinna som annan kvinna finner attraktiv och/eller hyser känslor av uppskattning/förtjusning för. Genom att påpeka könstillhörigheten upprätthålls den obligatoriska heterosexualitet.
Förslag till ändring: Crush
Boyfriend jeans
Substantiv
Jeans i pösig modell som girlfrienden (för det är alltid en girlfriend, se; obligatorisk heterosexualitet) lånar av sin boyfriend (se även; Hon Drar På Sig Hans Skjorta Efter Att De Haft Sex Följt Av Att Hon Kryper Upp I Fönstret Och Bara Är Så Himla Naturlig Men Samtidigt Vacker På Ett Skört Och Mystiskt Vis. För exempel, klicka här).
Förslag till ändring: Jeans
Cupcake
Substantiv
Engelsk översättning av en viss typ av bakverk med överdrag av glasyr (nej, det heter inte frosting). Det blir inte godare för att du kan engelska.
Förslag till ändring: Muffin
Substantiv
Kvinna som annan kvinna finner attraktiv och/eller hyser känslor av uppskattning/förtjusning för. Genom att påpeka könstillhörigheten upprätthålls den obligatoriska heterosexualitet.
Förslag till ändring: Crush
Boyfriend jeans
Substantiv
Jeans i pösig modell som girlfrienden (för det är alltid en girlfriend, se; obligatorisk heterosexualitet) lånar av sin boyfriend (se även; Hon Drar På Sig Hans Skjorta Efter Att De Haft Sex Följt Av Att Hon Kryper Upp I Fönstret Och Bara Är Så Himla Naturlig Men Samtidigt Vacker På Ett Skört Och Mystiskt Vis. För exempel, klicka här).
Förslag till ändring: Jeans
Cupcake
Substantiv
Engelsk översättning av en viss typ av bakverk med överdrag av glasyr (nej, det heter inte frosting). Det blir inte godare för att du kan engelska.
Förslag till ändring: Muffin
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)