Att vara kvinna är att vara kropp, att vara kvinnlig är att vara kroppslig*

Lady Dahmer skriver om viktnedgångshets och jag tänker på idéhistorikern Karin Johannissons ord i Bang nr 1/2011:

"Att svälta sig är att bokstavligen ta mindre plats (krympa sig); att ge andra men inte sig själv mat (offra sig); att inte äta tillsammans med andra (isolera sig); att förneka sina begär (nedvärdera sig); att göra sig hård (sluta sig) och att lida (plåga sig)."

Jag har gjort allt det där. Jag har bloggat om kläder och utseende, om min faiblesse för minimala sextitalsklänningar. Jag har tagit dagens outfit-bilder med ett sött leende och blicken riktad mot golvet; jag har gjort mig själv till en harmlös och passiv docka. Och vet ni? Jag är så in i helvetes jävla svintrött på detta evinnerliga pyntande och fixande, såväl mitt eget som andras. Om vi slutade ägna oss så mycket åt hetsbantning, tidskrävande sminkningar och överdriven konsumtion av plagg (som vi ändå inte behöver och som dessutom tär på miljön) och istället la tiden på något viktigt så kanske vi kan få någon rätsida på den här sexistiska, rasistiska, kapitalistiska världen.

Jag vet att ätstörningar är mer komplexa än att bara handla om utsida och utseende. För mig har det handlat om att återfå makt och kontroll när jag i perioder inte trott mig kunna påverka min situation på något annat sätt. Och visst, jag är den enda som kan bestämma vad, hur, när eller ens om jag äter. Men hur mycket kontroll hade jag egentligen de dagar jag sov bort för att jag var för trött och hungrig för att ens orka hålla mig vaken?

Kate Moss myntade uttrycket "nothing taste as good as skinny feels". Bullshit. Mat är energi och utan energi är vi ingenting. Det är nödvändigt för att orka motarbeta strukturella orättvisor eller tja, för att överhuvudtaget leva. Så jag håller med Lady Dahmer när hon skriver följande:

"Blogga, twittra eller facebooka inte om er viktnedgång. Redogör inte för varje kilo ni gått ner eller varje kalori ni avstår från och posta inga före/efter-bilder. Gör bara inte det. Vi tvångsmatas tillräckligt från alla håll."

*Rubrikreferens: Nina Björk - Under det rosa täcket (läs!) och låt av Pfemme Records (lyssna!)

Why won't you talk about it?

Du plockar upp din smartphone och skriver 100+ tecken på Twitter, avslutar för att vara på den säkra sidan med en hashtag typ #sdgate #tintingate #pepparkaksgate eller vad som gäller just idag. Du kollar snabbt dn.se och länkar okommenterat (eller betonar med ett "precis så"/"blir så trött") en debattartikel så att dina i regel likasinnade vänner på Facebook ska se och hålla med. Eller länkar vidare från gruppen Vita kränkta män för att ni ska kunna skratta åt stolligheten. Du får dina ryggdunkningar och kan luta dig tillbaka och känna att du har bidragit till "debatten".

Oj vad folk har åsikter och är engagerade på internet, så roligt! Och så himla bra att vi för fram viktiga ämnen för diskussion i sociala medier. Well, problemet är att det oftast stannar där, i slutna grupper, i fåordiga uppdateringar. 2012 är det svenska debattklimatet inte mer upphetsande än så, reflektionerna och djupet har nästan helt och hållet upphört att existera. Vi har slutat prata och debatten på riksnivå går i mångt och mycket också ut på upprepade bråk i samma sandlåda. Hinkar kastas utan att någon funderar över orsaken, viktigare att tycka än att tänka. Vi söker oss till det snabba och konkreta, men vilket resultat?

Du följer, retweetar och bekräftar andra med exakt samma åsikter och du har din homogena bekantskapskrets på Facebook. Istället för att mer ingående diskutera med någon av annan åsikt sitter vi passiva, tryggt avskärmade från det samhälle vi ändå ska ge oss på att tycka till om. Det kanske låter raljant och det är till viss del en tillspetsning, men i vår jakt på bekräftelse och positionering tycks det inte finnas tid för samtalet längre. För vem vet när nästa #gate är här? Då gäller det att snabbt vara framme och tycka, eller?

Inför 2013 önskas ett vitalt samtal bortom sandlådan, där fler tar vågar lämna sin comfort zone för att söka det. Det kan verka skrämmande, men resultaten av motsatsen skrämmer mig oerhört mycket mer.

Hej h&m

Ämne: Tupac
Till: kundservice.se@hm.com

Hej h&m! 
Ni säljer en tröja med ett motiv av den våldtäktsdömde Tupac. Jag tar för givet att ni inte har för avsikt att stödja kriminella handlingar. Det är därför både märkligt och motbjudande att ni väljer att lyfta fram en man som gjort sig skyldig till ett så vidrigt brott. Av respekt för alla kvinnor som utsatts och utsätts för sexuella övergrepp vill jag därför be er att omgående sluta sälja tröjan. Som det stora företag ni är har ni ett ansvar. Ni kan inte förneka att era ställningstaganden påverkar människor. 

Arga men vänliga hälsningar, 
Rebecka

Working 9 to 5

Lovade ju att skriva om min stora livsgärning. Att krossa patriarkatet.
Och så här gör jag: Jag vaknar på morgonen. Äter en stadig frukost bestående av havregrynsgröt med sylt och sojamjölk, fyra hummusmackor, en skål soygurt och flingor, kaffe, te, juice och en näve vitaminer. Vill inte riskera att drabbas av barbiesmalhets-hets och dessutom krävs energi om en ska orka motarbeta strukturella orättvisor. Efter frukosten kammar jag mitt armhålehår och sminkar mig omsorgsfullt. En krigsmålning av mensblod är både fashionabelt och funktionellt. Därefter ringer jag mina medsystrar för att planera dagens aktivistande. Vi är naturligtvis lesbiska hela bunten. Förmiddagen ägnar vi åt att sparka random män på kuken. När det är dags att äta lunch har någon den goda smaken att läsa högt ur bibeln, dvs SCUM-manifestet. Under eftermiddagen delar vi in oss i två grupper. Min grupp skapar ordning och oreda i klädaffärerna eftersom de felaktigt fått för sig att kläder ska delas upp efter kön. Den andra gruppen undervisar biokärnfamiljer om att deras heteronormativa livsstil är skadlig för personer i deras närhet. När dagen börjar gå mot sitt slut sammanstrålar systerskapet och hurrar trefaldigt för våra insatser. Nu återstår bara att störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet, införa total automatisering och förstöra det manliga könet. Det fortsätter vi med imorgon. Innan jag somnar ger jag mig själv lite kvalitetstid med högerhanden. Mina fantasier handlar om en trekant med Butler och de Beauvoir. de Beauvoir viskar:
- Den manliga njutningen stiger som en pil; när den når en viss tröskel fullbordas den och dör abrupt i orgasmen; den sexuella aktens struktur är ändlig och diskontinuerlig. Den kvinnliga njutningen strålar ut i hela kroppen, den är inte alltid koncentrerad till genitalierna; till och med de vaginala sammandragningarna utgör snarare ett system av vågor som rytmiskt föds, utplånas och återkommer än en riktig orgasm; ibland når de en höjdpunkt för att därefter bli mer diffusa och smälta bort utan att någonsin helt dö ut. Det faktum att inget bestämt slutmål är uppsatt innebär att njutningen är inställd på oändligheten.
Och med det låter jag den här dagen klinga ut.

Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast

Staden sover men jag är vaken, sitter i mitt rum med en halv kopp te / tänker på saker som hänt under dagen under dagen och klockan på mobilen flinar ha, snart tre

Det är både surt och sött att leva till stor del på en sida av dygnet när de flesta av er sover. Rytmen försvinner snabbt, en sorglig rutin fylld av dålig tv-underhållning, sociala relationer blir lidande, solen hinner gå upp innan sängdags eller, som nu på vintern, gå ner strax efter väckning. Likväl skulle jag inte byta bort det. De här nattsvarta timmarna är min tid, när alla andra drömmer sig bort får jag desto mer utrymme. Utrymmet växer och tanken "jag bestämmer över tid och lever precis på de tider jag vill" låter mer tilltalande än någonsin.

Exempel på nattmusik:

Så pass diamantpepp

Today, tuesday

Nu har vi gjort våra respektive debuter som diamantfabrikörer. Det känns bra. Imorgon ska jag skriva något om min stora livsgärning. Ha det!

Min bästa vän

Diamanter är allas bästa vän och när vi ser 2012 i retrospektiv kommer det att ses som just diamantens år. Därför är den här bloggen en naturlig utveckling. Lorentz & Sakarias firade radiosegrar med låten ”Diamant”, Rihanna släppte sin "Diamonds” och Marina and the Diamonds gav ut en hel pärla till skiva. Tre små men betydelsefulla tecken på att känsloyttringar i form av juveler inte ruttnat bort i denna värld. Vi gläds åt detta faktum.

Vi är två som skriver här ja, jag är den andra av dem.

Nu börjar det

Det här är Diamantfabriken. Vi är inte helt på det klara med vare sig syfte eller innehåll. Vad vi däremot vet är att det här kommer bli stort. STORT.

Och just det ja, vi är två som skriver här. Jag är en av dem.