Dagens outfit

Att börja använda kalsonger är det bästa som hänt min snippa. Jag ska förklara varför.

En av mina bästa vänner är man och kalsonganvändare. De två sakerna brukar ju ofta gå hand i hand, liksom jag som kvinnoperson enbart använder trosor, fram tills nu vill säga. Det är egentligen mycket märkligt nu när jag insett hur otroligt mycket bekvämare det är med underkläder ämnade för män, jag fick nämligen låna ett par av ovan nämnda vän. Och fru gudinna, vilken känsla! Det skaver inte! Det skär inte in någonstans! Det blir inte så där varmt som det kan bli av åtsittande kläder i underlivsregionen! Det har väl knappast undgått någon att underliv - alla underliv - mår bra av luft och vädring. "Sov naken", "tvätta inte med parfymerad tvål", uppmuntras vi av ungdomsmottagningar och gynekologer, för annars kan en få svamp. Så varför ser de flesta underkläder riktade till kvinnor ut så här?

Och nu valde jag en bild på snälla bomullstrosor och inte en på panties i svampframkallande syntetmaterial. Okej, alla får inte svamp av syntet och det är givetvis individuellt vilken modell på underkläderna en gillar men jag försöker peka på något här. Att underkläder riktade till män ser ut så här:

Oookej, nu har feminismen gått för långt. Förnekar den att könsORGANEN är olika utformade? Nej och ja, jag fattar väl att snippor och snoppar ser olika ut och kräver olika utrymme. Men precis som snoppen ofta behöver mer utrymme än snippan, behöver snippan mer luft än den kan få i ett par tight åtsittande trosor. Kanske var det just det Bridget Jones hade insett när hon drog på sig sina så kallade granny panties.

Trist bara att hon skulle bli till åtlöje när hon kommit på något så genialt. Och då är hon ändå en fiktiv karaktär, hur smart tror ni att jag känner mig när jag först vid 22 års ålder inser det briljanta med att par större underbyxor?

Hur som helst, slutligen är det dags för den dagens outfit-bild som inläggsrubriken skvallrar om:

Dagens outfit. Eller dagens utfitta, om en så vill. Dagens tips är det oavsett.

En hälsning

- Ska jag hälsa Maria Arnholm något från dig?
- Säg att INGEN KVINNOKAMP UTAN KLASSKAMP.
- Okej.

Hej tidningen Frida!

När jag var fjorton läste jag Frida. Jag minns att den handlade mycket om kändisar och utseende men att det mest spännande var frågespalten om sex och kärlek. Det var väl lite sisådär med min normkritik på den tiden, så jag tänkte att jag skulle se hur tidningen ser ut idag. Sagt och gjort. På hemsidan hittar jag följande:

   
Nämen titta, jag har träffat den sötaste killen, kul!


Men oj oj, genast stöter jag på svårigheter. Vem ska ta första steget; jag som har snippa eller han som har snopp?


Och vad händer om vi hamnar i en nakensituation? Kanske hade jag varit lugn som en filbunke, kanske hade det varit roligt och hett. Det är säkrast att stressa upp i förväg, tänker Frida och frågar om det inte känns nervöst, för det är trots allt en KILLE som ska se mig NAKEN, han hade ju kunnat tycka något, titta på ett särskilt sätt eller kanske till och med säga något om min kropp. Nu pirrar det inte så där skönt längre, nu pirrar det på det jobbiga och läskiga sättet.

 
Då är det tur att Kim finns! Killexperten på killar är någon jag kan lita på i alla väder. Och så praktiskt sen, att de med snopp går att prata om i så generella termer så att Kim har koll på dem alla. Ja Kim, hur tänker och fungerar killar egentligen?

När jag kommit så här långt börjar jag ana ett mönster men kan inte riktigt sätta fingret på det... Jag scrollar vidare och får syn på den här bilden:


En kille och en tjej, trots att artikeln handlar om sex i allmänhet. Aha! Jag har det! Frida förutsätter obligatorisk heterosexualitet! Tänk om det är den sötaste tjejen jag ska på dejt med? Vem ska ta första steget då, hon eller jag? Kan det inte vara pirrigt och nervöst om en annan tjej skulle se mig naken? Varför har de ingen tjejexpert?

Jag måste maila!



Puss & kram från Lilla Mig!

Lammet ska leka med hajar

Köttskatt är ingen bra idé, tycker alliansen och sossarna. Jag kan förstå att förslaget möts med skepsis. Är beskattning en lämplig metod för att minska konsumtionen? Skulle det få stöd hos gemene hen? På den sista frågan blir svaret nej, troligen inte. Särskilt inte som vi äter mer kött än någonsin i Sverige. Jag vet inte hur mycket dieter som LCHF och liknande spelar in (där utgångspunkten är kolhydrater = farligt, fett och animaliskt protein = helt ok att vräka i sig), men att de bidrar är jag rätt säker på.

Hur mycket kött äter vi då? Enligt Jordbruksverkets beräkningar konsumerar vi 85 kilo kött per person och år. Eller vi och vi. För egen del är den siffran noll, för idag är det exakt sex år sedan jag slutade äta kött. Och ja, jag klappar mig själv på axeln. Här följer en lista med de skäl jag har för min köttfria livsstil:
1) DET FINNS INGEN RIMLIG ANLEDNING ATT ÄTA DÖDA DJUR.

DN.se är emellertid noga med att poängtera att en behöver inte sluta äta kött helt, det räcker att minimera intaget. "Man kan motivera viss konsumtion av kött", säger en köttexpert till nämnda nyhetssajt, men bara om den "ligger på en väldigt mycket lägre nivå en dagens". Det här är ett så himla vanligt argument bland de som bara ser till miljöaspekten. What about djurhållningen, lidandet och dödandet då? "Om en sköter det bra far djuren inte illa", kanske någon invänder. Så det är alltså okej att döda om det görs lite försiktigt? Nej, jag tar tillbaka det där. Menar inte som en retorisk fråga. Menar: Nej, det är inte okej att döda - oavsett metod.

Fast det är så klart mitt eget, högst subjektiva tyckande. Alla gör givetvis som de vill. Innan jag beger mig ut i korridorssköket för att knapra morötter vill jag säga en sista sak: Om syftet är att hålla sig vid liv (äta bör man etc) och detta kan göras på två sätt, antingen genom att 1) döda andra eller att 2) inte döda andra, vet jag vad jag är mest pepp på. Så grattis på sexårsdagen, veggomagen.

Här får ni en tveksam låt på temat:

En låt, en bok och splittrade tankar om konsumtion

See Visvim be the sneaker, Lanvin or Balmain
Goyard by the trunk, her Isabel Marant
I love your Linda Farrow, I adore your Dior
Your Damir Doma, Vena Cava from the store

Raderna är från Fashion Killa, tionde spåret på A$AP Rockys efterlängtade debutalbum "LONG.LIVE.A$AP". Det är en speciell låt, inte för att 24-åringen sjunger om sin partner (alltid en kvinna) utan för att han enbart gör det om hennes stil och kläder. Inte heller för att han sjunger om kläder och accessoarer, guldkedjor och diamanter är sedan urminnes tider varit en del av den amerikanska rapmusiken, utan för att han gör det så explicit när han i en text droppar 28 olika varumärken (bland dem ryms också pannkakssirap). Båda sakerna är högst ovanliga, i synnerhet inom rap. A$AP Rocky har flera gånger utropats till stilförebild och med den här kärleksförklaringen till klädintresset, befäster han positionen som något av en främmande fågel på sin del av scenen. Jag möter honom där.

När jag lyssnar på Fashion Killa öppnar jag mentalt min garderob och synar kläderna i vars sömmar finns den absoluta kärlek som jag också tillskrivit dem. Det låter kanske (förmodligen) skadat, men garderobens innehåll är en stor del av mig förknippad med tillfredsställelse och därav viktig. Det är inte huvudsaken att välja bort H&M och Cheap Monday, jag väljer oftast bort snarare än väljer. Vill heller inte försöka inbilla någon, eller mig själv, att det är bättre om kläderna tillverkats i Portugal än i Bangladesh. Det är säkert sämst oavsett. Huvudsaken är att kläderna är jag, ett ideal att leva genom och något att stå för som jag själv tillmäter stort värde. Kläder har aldrig under mitt någorlunda vuxna liv varit bara kläder, utan något jag är eller vill tillhöra. Pure positioning, jag är medveten om det också.

När jag lyssnar på Fashion Killa tänker jag också på en bok jag läste i höstas – Nina Björks ”Lyckliga i alla sina dagar” (tips, läs den). En bok som kritiskt dissekerar dagens konsumtionssamhälle med en fördjupad tes om att allt saker som anses privata i våra liv, även vi själva, blivit högst kommersiella. Det är intressant läsning, Nina Björk är i stora stunder underhållande och har en briljant formuleringsförmåga. Och jag är övertygad om att hon i del har rätt, för var finns det kollektiva idag? Någon som sett det på senare tid? Inte jag i alla fall. Boken lämnade för egen del en besk eftersmak, åtminstone när jag öppnade garderoben. Det självständiga, medvetna och tillfredsställande som bortblåst på en sekund. Tänkte: kläder nu, parkettgolv och köksöar om tio år?

A$AP Rocky och Nina Björk står i den här tolkningen på varsin sida, den ena älskar individualism (egentligen en smalare form av kollektivism, men mer om det en annan gång) och överkonsumtion, den andra intar snarare en marxistisk strävan mot ett samhälle med helt andra värden än de som prioriteras idag. Jag hamnar någonstans mitt emellan med en konstig känsla. Fortfarande är det en paradox jag är villig att leva med, även om jag ser dum ut bredvid en person med snarlik klädsel för en tiondel av priset. Men. Jag är jag.

För. Jag kan inte välja hur många timmar jag ska arbeta per dag, jag kan inte bestämma hur mycket jag ska betala i skatt och var jag vill bo någonstans är inte i slutändan min sak att avgöra. Men jag kan fortfarande välja att välja bort de som skriker högst, välja bort de största av bolag och i det här fallet, välja bort de som på andra människors bekostnad har råd att sänka sina priser mest. Eller?

Ni som orkat läsa, här är låtjäveln jag skriver om.



Bisou.

Mama/Pappa

Angående föregående finns ett ännu tydligare exempel hos Genusfotografen, nämligen punkt nummer fjorton i det här inlägget. (Ett för övrigt briljant inlägg hos en lika briljant bloggare.)

Vi föräldrar? - eller varför Alliansen är dålig för barn som vill lära känna sina pappor

Sist jag såg efter var "föräldrar" en beteckning för personer som har barn. Personer av alla kön that is. Tidigare idag roade jag mig med att testa olika sökord på diverse tidningars hemsidor och fann bland annat följande:


[Klicka för större]

6323 träffar för "mamma" och 2986 för "pappa" alltså. Who's your daddy? Ingen aning, diskvalificerad som förälder redan från början. Ja, jag fattar att graviditet och förlossning och eventuell amning främst påverkar kvinnor eftersom bebin bor i magen etc. Men pappor är också föräldrar. Eller? Om det inte är så att den mer än dubbla förekomsten av "mamma" på Vi Föräldrars hemsida består av lesbiska par. Det hade ju varit fint och heteronormkritiskt. Av någon anledning tvivlar jag dock på att så är fallet.

Och while I'm at it. Visste ni att män tar ut mindre än en fjärdedel av föräldrapenningsdagarna? I en rapport från Försäkringskassan framgår att under 2011 stod män för 23,7 % av de uttagna dagarna. Det är visserligen en ökning från året innan, men en mycket liten sådan. Eller vad sägs om 0,6 procentenheter?

Om vi istället ser till förändringen över en längre tid kan vi notera att utvecklingen bromsat in under alliansregeringens styre. Mellan 2006 och 2011 ökade mäns uttag av föräldradagar med 3,1 procentenheter, vilket kan sättas i relation till den ökning som skedde från 2001 och fram till regeringsskiftet 2006, då mäns uttag ökade med 6,8 procentenheter.

Var daddy befinner sig är alltså oklart. Visst, det går framåt, om än oändligt långsamt. För att barnen ska få lära känna sina daddies vill jag därför ge följande mycket enkla tips: Rösta på ett parti som inte är blått.

Skulden

Igen. Sex män mot en kvinna i Indien.

"Partap Singh Bajwa, lokalpolitiker för Indiens styrande Kongressparti, lägger skulden för det inträffade på polisen som han anser inte kontrollerar bussar tillräckligt noga."

Och en till. En man mot en nioårig flicka.

Och också här, i Sverige. Fem män mot en kvinna.

Det händer hela tiden. Överallt hela tiden och vi vet om det. Men det är de våldtäkter det rapporteras om som det pratas om. Vi får aldrig sluta prata. Varenda dag påminna om det sexuella våldet, patriarkatets yttersta metod för att systematiskt underordna kvinnor. Det handlar om makt.

Stigmatisering betyder social stämpling. Det är en brännmärkning och ett pekfinger som inte sänks. Att bli våldtagen är att alltid vara våldtagen, sägs det. Det är konsten att reducera någon till ett offer, att tillskriva någon en identitet utifrån en händelse som denne inte valt att vara med om.

Partap Singh Bajwa har fel. Skulden är inte polisens. Inte kvinnornas, inte rättsväsendets, inte politikernas. Skulden är våldtäktsmännens att bära. Det vill säga, om gärningsmännen blev Våldtäktsmän på samma premisser som de utsatta blir Våldtäktsoffer.

När inget annat hjälper, använd samma metoder för att slå tillbaka. Och sänk aldrig pekfingret.

Jag tänker på våldtäkter

... och jag tänker på tre saker.

Jag tänker på den tjugotreåriga kvinna som blev brutalt våldtagen på en buss i New Delhi. Fem män förgrep sig på kvinnan innan de kastade ut henne på vägen medan bussen fortfarande var i rörelse. Två veckor senare dog hon av sina skador. Försvaradvokaten Manohar Lal Sharma, som företräder tre av de fem män som står åtalde, skyller på offret. "Until today I have not seen a single incident or example of rape with a respected lady", ska Sharma ha sagt enligt nyhetstjänsten Bloomberg.

Det andra jag tänker på är den republikanske kongressledamoten Todd Akins uttalande i en tv-intervju i somras. På frågan om abort borde tillåtas för våldtagna kvinnor hävdade Akin att "the female body has ways to try and shut that whole thing down". Med "that" syftas på graviditet. Våldtagna kvinnor kan inte bli gravida.

Sen är det en tredje sak också. Jag tänker på uttrycket att känna sig våldtagen som ibland används för att beskriva hur det är att bli utsatt för något dåligt, äckligt eller på annat sätt icke-önskvärt. "Mina öron blir våldtagna av den här musiken", "mina smaklökar blir våldtagna av den här maten". Eller som i det här fallet, gamers som känner sig våldtagna av ett spelföretag.

Lite fakta är på sin plats.

Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) anmäldes 17 100 sexualbrott under 2011. Det går även att läsa att en så stor andel som 98% av de misstänkta är män, medan majoriteten av offren är kvinnor.

På vårdguidens hemsida står att "preventivmedel och preventivmetoder skyddar mot oönskad graviditet". De preventivmedel som räknas upp är p-piller, p-ring, p-plåster, mini-piller, hormonspiral, mellandosspiral, p-stav, p-spruta, kondom, femidon, pessar och kopparspiral. Som preventivmetoder nämns billingsmetoden, säkra perioder, p-dator, avbrutet samlag och amningsmetoden. Ingenstans finns någon information om att våldtäkt skulle förhindra oönskad graviditet.

I en rapport från Statens medieråd om barn och ungdomars spelanvändning framgår det att 60 % av flickor 12-16 år spelar sällan eller aldrig, mot 11 % av pojkarna i samma ålder. Betydligt fler pojkar än flickor med andra ord. Ett rimligt antagande är därför att de upprörda spelarna i tidigare nämnda artikel torde vara av manligt kön.

Utifrån detta drar jag följande slutsatser:
1) Den som kan beskyllas för våldtäkt är den som begått den, inte den som utsatts för den.
2) Våldtäkt kan visst leda till graviditet.
3) Att bli besviken över ett spel är inte jämförbart med att bli våldtagen. Dessutom behöver de unga män, som majoriteten av dessa gamers är, aldrig uppleva den rädsla och oro som kvinnor ständigt bär på, rädslan för att bli utsatt för ett sexuellt övergrepp - och dessutom få skulden för den.

2012, vi börjar om igen ifrån ruta noll - del 2

Vansinnigt trött på 2012 vid det här laget, antar att ni är det också. Men någon lär någon gång ha sagt något om att slutföra det en påbörjat. Så. Men efter att jag kräkts upp de kommande orden, går vi gemensamt ut och bränner upp 2012, okej?

Årets brev
När r'n'b-artisten Frank Ocean i somras skrev ett öppet brev om sin kärlek till en annan man blev det en världsnyhet. Homo- bi- och transsexualitet har historiskt sett varit tabu inom hiphop och r’n’b annat än som skällsord, och det här inlägget från unisont hyllade Frank Ocean var så vansinnigt vackert och nödvändigt. Men lika viktigt som det här var för scenen, lika viktigt är det att förstå att det är långt kvar och att homofobiska yttringar och anti-homosexuella artister fortfarande finns och bokas till spelningar, även i Sverige.

Årets podcast
Den startade förvisso redan 2011, men det var 2012 som den växte till sig och fick det ordentliga genomslaget. Vad blir det för rap? med Sanna Berg (kolla även in hennes blogg, pussymadeofgold.blogspot.se), Petter Hallén och Hugo Wittorf, guidar bland och diskuterar olika rapgenrer och pratar med gästande artister. Alltid underhållande, alltid lärorikt och alltid nördigt. Trion är också väldigt bra på att lyfta fram rap som inte får utrymme i andra medier. Och så klart, i varje avsnitt en massa bra musik. Programmet finns att lyssna på bland annat på Soundcloud.

Årets mixtape
Ofta lyssnar jag lika mycket på mixtapes som på regelrätta albumsläpp och det är väldigt tråkigt att de tidigare sällan får något bredare genomslag. 21-åriga Azealia Banks står bakom låten 212 som jag antar att alla hört vid det här laget och i somras släppte hon under stort internetrabalder mixtapet Fantasea som onekligen höjer förväntningarna ytterligare på kommande debutalbum. På första låten rappar hon över The Prodigys Out of space och när det görs så här bra behövs det knappast mer för att få mig såld.

Årets låt och video
Kategorierna klumpas ihop eftersom de innehas av en och samma låt. Claire Boucher har släppt tre album under namnet Grimes, varav det senaste, tillika hennes bästa so far, tog sig in på flera listor över årets bästa skivor. Första singeln Oblivion med tillhörande video blev i våras ett arbetsmiljöproblem för egen del, jag kunde liksom inte sluta lyssna och titta. Efter hundratals lyssningar under året är den fortfarande inte trött. Okej att videon kanske inte var årets absolut snyggaste, men det var definitivt den som skänkte mest glädje.



Årets konsumentupplysning
Magasinen slog för länge sedan ut dagstidningarna när det gällde kvalitativ musikjournalistik och sajterna har definitivt slagit ut magasinen. Klarast lysande på den svenska stjärnhimlen är alltjämt Throw Me Away med skribenter som skriver initierat, bra och guidar i det hav av ny musik som många av oss planlöst plaskar runt i. Spännvidden är betydligt större än i exempelvis Vad blir det för rap? men så pass nischat att det aldrig blir ointressant. Sedan spelar det kanske in att musiken som omskrivs ofta tangerar min subjektiva smak, men det är långt ifrån hela sanningen.

2012, vi börjar om igen ifrån ruta noll - del 1

Skriver om musik ibland, inte lika ofta som jag kanske borde men det händer. Nyligen publicerades cirka tretusen listor över musikåret 2012 och i brist på bättre idéer kommer här min också, i något modifierad form. Eftersom det blev rasande långt är tio punkter uppdelade i två inlägg.

Årets bästa
Jag tror inte på kärlek vid första ögonkastet, men när jag hörde låten Born to die var det som att något i mig plötsligt föll på plats. Diskussionerna kring Lana del Rey på internet handlade typiskt nog mycket om förhållandet äkthet/skivbolagsprodukt. Dessa anonyma åsiktsmaskiner kan dock inte förklara bort att vi fått en ny stjärna på musikhimlen. De senaste tolv månaderna har jag vilat mot hennes röst och med låtarna också mints det år som passerat – på gott och på ont. När Paradise edition släpptes med ytterligare åtta fantastiska låtar, visste jag att det var kärlek.

Årets sämsta
Vad ska vi säga om den här farsen? Tre medlemmar från det feministiska kollektivet Pussy Riot greps efter att offentligt ha riktat kritik mot president Putin, men framför allt den ryskortodoxa kyrkan och patriarken Kirill. Åtalade för huliganism dömdes de till fängelse, alltså för att ha visat sig i en kyrka och även ha spelat in en video (!). Ett onödigt tilltag kanske någon tycker, men det förtar inte att rättsprocessen varit pinsam och ovärdig. Det var 2012, feminism likställdes med satanism och det var ännu sjumilakliv kvar till demokrati och ett fritt ord. I Ryssland som i många andra länder.

Årets spelning
Inte ett konsertår som går till historien, men ändå. Florence & The Machine på Way Out West var magiskt, Refused sista Stockholms-spelning var fantastisk. Men det var OFWGKTA på nämnda festival som gjorde störst intryck på mig 2012. Kollektivet med Tyler, The Creator i spetsen fullkomligt exploderade under en dryg timme och till skillnad från många äldre rapkollegor var spelglädjen och energin total, som ett barnkalas fast med fler svordomar. Så dynamiskt, så kaxigt, så himla nöjd att jag skippade Kraftwerk.

Årets återförening
Många muttrar och är av slentrian negativa till återföreningar, och i princip förstår jag. Det innebär trots allt en återgång till något som bandmedlemmar en gång insett inte höll eller funkade längre. Trenden fortsätter dock och verkar alltjämt populär. Två gånger under året har jag sett ovan nämnda Refused, som med ett meddelande titulerat Refused are fucking dead upphörde att existera 1998. 2012 var hardcorebandet tillbaka (nu med kultstatus) och det fanns inget gammalt över det. Bara glädje och den sundaste ilskan mot dagens samhälle.

Varken bästa ljud- eller bildkvalitet, men det ger en känsla av hur det var. Dennis Lyxzén är alltjämt Sveriges bästa bandfrontare (kudos till Apple Trap för videon.)



Årets "vem va det som langa?"
Way Out West i Göteborg satsade hedervärt på en helt vegetarisk festival, för att minska klimatpåverkan och ifrågasätta det ”onormala” i att välja bort djurdelar från tallriken. Så långt allt väl, tills kvällstidningen GT valde att kuppa och bjuda besökare, som inte orkade gå till någon av de närbelägna köttkrogarna, på korv utanför området. ”Ett skämt” kallades tilltaget som inte mottogs väl av marknadsansvarige Joel Borg. Men ytterligare ett bevis på att klimatfrågan inte är relevant fick vi i alla fall...

Diamantfabrikens språkskola del 1

Girl crush
Substantiv
Kvinna som annan kvinna finner attraktiv och/eller hyser känslor av uppskattning/förtjusning för. Genom att påpeka könstillhörigheten upprätthålls den obligatoriska heterosexualitet.
Förslag till ändring: Crush

Boyfriend jeans 
Substantiv
Jeans i pösig modell som girlfrienden (för det är alltid en girlfriend, se; obligatorisk heterosexualitet) lånar av sin boyfriend (se även; Hon Drar På Sig Hans Skjorta Efter Att De Haft Sex Följt Av Att Hon Kryper Upp I Fönstret Och Bara Är Så Himla Naturlig Men Samtidigt Vacker På Ett Skört Och Mystiskt Vis. För exempel, klicka här).
Förslag till ändring: Jeans

Cupcake
Substantiv
Engelsk översättning av en viss typ av bakverk med överdrag av glasyr (nej, det heter inte frosting). Det blir inte godare för att du kan engelska.
Förslag till ändring: Muffin