Skriver om musik ibland, inte lika ofta som jag kanske borde men det händer. Nyligen publicerades cirka tretusen listor över musikåret 2012 och i brist på bättre idéer kommer här min också, i något modifierad form. Eftersom det blev rasande långt är tio punkter uppdelade i två inlägg.
Årets bästa
Jag tror inte på kärlek vid första ögonkastet, men när jag hörde låten Born to die var det som att något i mig plötsligt föll på plats. Diskussionerna kring Lana del Rey på internet handlade typiskt nog mycket om förhållandet äkthet/skivbolagsprodukt. Dessa anonyma åsiktsmaskiner kan dock inte förklara bort att vi fått en ny stjärna på musikhimlen. De senaste tolv månaderna har jag vilat mot hennes röst och med låtarna också mints det år som passerat – på gott och på ont. När Paradise edition släpptes med ytterligare åtta fantastiska låtar, visste jag att det var kärlek.
Årets sämsta
Vad ska vi säga om den här farsen? Tre medlemmar från det feministiska kollektivet Pussy Riot greps efter att offentligt ha riktat kritik mot president Putin, men framför allt den ryskortodoxa kyrkan och patriarken Kirill. Åtalade för huliganism dömdes de till fängelse, alltså för att ha visat sig i en kyrka och även ha spelat in en video (!). Ett onödigt tilltag kanske någon tycker, men det förtar inte att rättsprocessen varit pinsam och ovärdig. Det var 2012, feminism likställdes med satanism och det var ännu sjumilakliv kvar till demokrati och ett fritt ord. I Ryssland som i många andra länder.
Årets spelning
Inte ett konsertår som går till historien, men ändå. Florence & The Machine på Way Out West var magiskt, Refused sista Stockholms-spelning var fantastisk. Men det var OFWGKTA på nämnda festival som gjorde störst intryck på mig 2012. Kollektivet med Tyler, The Creator i spetsen fullkomligt exploderade under en dryg timme och till skillnad från många äldre rapkollegor var spelglädjen och energin total, som ett barnkalas fast med fler svordomar. Så dynamiskt, så kaxigt, så himla nöjd att jag skippade Kraftwerk.
Årets återförening
Många muttrar och är av slentrian negativa till återföreningar, och i princip förstår jag. Det innebär trots allt en återgång till något som bandmedlemmar en gång insett inte höll eller funkade längre. Trenden fortsätter dock och verkar alltjämt populär. Två gånger under året har jag sett ovan nämnda Refused, som med ett meddelande titulerat Refused are fucking dead upphörde att existera 1998. 2012 var hardcorebandet tillbaka (nu med kultstatus) och det fanns inget gammalt över det. Bara glädje och den sundaste ilskan mot dagens samhälle.
Varken bästa ljud- eller bildkvalitet, men det ger en känsla av hur det var. Dennis Lyxzén är alltjämt Sveriges bästa bandfrontare (kudos till Apple Trap för videon.)
Årets "vem va det som langa?"
Way Out West i Göteborg satsade hedervärt på en helt vegetarisk festival, för att minska klimatpåverkan och ifrågasätta det ”onormala” i att välja bort djurdelar från tallriken. Så långt allt väl, tills kvällstidningen GT valde att kuppa och bjuda besökare, som inte orkade gå till någon av de närbelägna köttkrogarna, på korv utanför området. ”Ett skämt” kallades tilltaget som inte mottogs väl av marknadsansvarige Joel Borg. Men ytterligare ett bevis på att klimatfrågan inte är relevant fick vi i alla fall...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar