En låt, en bok och splittrade tankar om konsumtion

See Visvim be the sneaker, Lanvin or Balmain
Goyard by the trunk, her Isabel Marant
I love your Linda Farrow, I adore your Dior
Your Damir Doma, Vena Cava from the store

Raderna är från Fashion Killa, tionde spåret på A$AP Rockys efterlängtade debutalbum "LONG.LIVE.A$AP". Det är en speciell låt, inte för att 24-åringen sjunger om sin partner (alltid en kvinna) utan för att han enbart gör det om hennes stil och kläder. Inte heller för att han sjunger om kläder och accessoarer, guldkedjor och diamanter är sedan urminnes tider varit en del av den amerikanska rapmusiken, utan för att han gör det så explicit när han i en text droppar 28 olika varumärken (bland dem ryms också pannkakssirap). Båda sakerna är högst ovanliga, i synnerhet inom rap. A$AP Rocky har flera gånger utropats till stilförebild och med den här kärleksförklaringen till klädintresset, befäster han positionen som något av en främmande fågel på sin del av scenen. Jag möter honom där.

När jag lyssnar på Fashion Killa öppnar jag mentalt min garderob och synar kläderna i vars sömmar finns den absoluta kärlek som jag också tillskrivit dem. Det låter kanske (förmodligen) skadat, men garderobens innehåll är en stor del av mig förknippad med tillfredsställelse och därav viktig. Det är inte huvudsaken att välja bort H&M och Cheap Monday, jag väljer oftast bort snarare än väljer. Vill heller inte försöka inbilla någon, eller mig själv, att det är bättre om kläderna tillverkats i Portugal än i Bangladesh. Det är säkert sämst oavsett. Huvudsaken är att kläderna är jag, ett ideal att leva genom och något att stå för som jag själv tillmäter stort värde. Kläder har aldrig under mitt någorlunda vuxna liv varit bara kläder, utan något jag är eller vill tillhöra. Pure positioning, jag är medveten om det också.

När jag lyssnar på Fashion Killa tänker jag också på en bok jag läste i höstas – Nina Björks ”Lyckliga i alla sina dagar” (tips, läs den). En bok som kritiskt dissekerar dagens konsumtionssamhälle med en fördjupad tes om att allt saker som anses privata i våra liv, även vi själva, blivit högst kommersiella. Det är intressant läsning, Nina Björk är i stora stunder underhållande och har en briljant formuleringsförmåga. Och jag är övertygad om att hon i del har rätt, för var finns det kollektiva idag? Någon som sett det på senare tid? Inte jag i alla fall. Boken lämnade för egen del en besk eftersmak, åtminstone när jag öppnade garderoben. Det självständiga, medvetna och tillfredsställande som bortblåst på en sekund. Tänkte: kläder nu, parkettgolv och köksöar om tio år?

A$AP Rocky och Nina Björk står i den här tolkningen på varsin sida, den ena älskar individualism (egentligen en smalare form av kollektivism, men mer om det en annan gång) och överkonsumtion, den andra intar snarare en marxistisk strävan mot ett samhälle med helt andra värden än de som prioriteras idag. Jag hamnar någonstans mitt emellan med en konstig känsla. Fortfarande är det en paradox jag är villig att leva med, även om jag ser dum ut bredvid en person med snarlik klädsel för en tiondel av priset. Men. Jag är jag.

För. Jag kan inte välja hur många timmar jag ska arbeta per dag, jag kan inte bestämma hur mycket jag ska betala i skatt och var jag vill bo någonstans är inte i slutändan min sak att avgöra. Men jag kan fortfarande välja att välja bort de som skriker högst, välja bort de största av bolag och i det här fallet, välja bort de som på andra människors bekostnad har råd att sänka sina priser mest. Eller?

Ni som orkat läsa, här är låtjäveln jag skriver om.



Bisou.