Hade egentligen inte tid att skriva något, men ville bara komma med en handfull torsdagstips (som blev fredagstips beroende på hur en lägger upp sitt dygn). Begreppet "Throwback Thursday" börjar bli vedertaget och välanvänt på det hära internet, men jag inte har någon större lust att utsätta någon för en gammal bild på mig själv. Så istället, fyra musikrelaterade tips för att i den här sorgesamma verkligheten låta fyra svenska akter få oss att tro på en närstående vår.
I didn't know/but I know now
Well, ny och ny. Sibille Attar har varit med i flera konstellationer och under sitt eget namn släppt en EP med låtar som även finns på "Sleepyhead". Trots grammisnominering för EP:n tror och hoppas jag att 2013 är året då Sibille Attar slår igenom på allvar med skivan som släpptes igår, onsdag. Tio låtar som andas melankoli och drama, men med en lättsamhet som på något sätt bara tillåts existera inom popmusiken. Texterna och rösten lyfter musiken från marken och pianot, som här på Some Home, är oerhört effektivt.
Åren har jag slösat bort/nu måste jag riskera nåt
Sommaren 2012 släppte Pelle Hellströms Nordpolen en låt från uppföljaren till debuten "På Nordpolen" som kullkastade alla eventuella teorier om hur det skulle kunna låta. På ett bra sätt. Skivan skulle dyka upp under hösten, men än idag låter den otåligt vänta på sig. I februari släpptes Oh Oh som ytterligare spär på förväntningarna på albumet. Nordpolen, en gång sinnebilden av ett ungdomligt svårmod, har med den här låten gjort en självlysande eurodiscodänga. Återigen, på ett bra sätt.
Better die on your knees/than live on your feet
Drygt sju år har passerat och till och med skivbolaget har gått i graven. Det hindrar inte The Embassy från att i februari ge ut sin starkaste platta hittills. "Sweet sensation" och framför allt I-D andas sommarkvällar på precis det dekadenta vis som duons musik gjort från första början. En del av en image som fått många att missta paret för en lyxvurmande högborgerlighet. "Better die on your knees/than live on your feet" - ett citat av Emiliano Zapata, ledargestalt under den 1910-talets mexikanska revolutionen - visar på motsatsen.
Nothing's gonna change how I feel for you
Rebecca & Fiona är förmodligen de stoltaste bärarna av punkens ideal som vi har i landet. Och med deras framgångar bara ökar deras position som maktfaktor och inspiration för så många unga. Men de gör också fortsatt dansant och smart musik långt ifrån den vanliga A1-mallen, vilket Taken Over är ett utsökt exempel på. Det finns en anledning till att Rebecca & Fiona pryder omslaget till Kristofer Anderssons relativt nyutkomna, tillika hyllade bok "DIY" - ingen annan hade lämpligare illustrerat begreppets positiva innebörd.
22 februari 2013
16 februari 2013
Re: Hej Radar Magazine!
Angående föregående fick jag ett snabbt svar om att bilden skulle tas ner. Bra att veta att Arga Konsumenten Mailar faktiskt kan påverka. (Nu är bilden visserligen fortfarande kvar men vi får hoppas på att de håller vad de lovat.)
Det kanske tycks löjligt av mig att hetsa upp mig över minsta småsak, bloggvärlden, och internetvärlden i stort, är fylld av sexism och annan skit så det är ett omöjligt projekt att kritisera allt. Jag tycker dock att det finns en skillnad mellan enskilda bloggare (de som bloggar på större bloggplattformer) och de som bloggar för en nättidning/sajt. De senare blir ansikte utåt och bärare av sajtens värderingar. "Vi är här för att upplysa och informera", menar Radar Magazine. Vilken betydelse får då bilden i inlägget av Daniel Jouseff? Det enda den bidrar till är att cementera kvinnors passiva underordning och knullbarhet. Inte så upplyst alls, vill jag mena.
Anyways, bra med en sajt som kan ta kritik och reagerar snabbt. Jag vill också passa på att säga att det är fritt fram att kopiera och/eller modifiera de mail vi publicerar här på Diamantfabriken för att skicka till andra sajter, forum och företag. Låt oss sprida oss som frön på en maskrosboll. Eller något.
Trevlig helg!
Det kanske tycks löjligt av mig att hetsa upp mig över minsta småsak, bloggvärlden, och internetvärlden i stort, är fylld av sexism och annan skit så det är ett omöjligt projekt att kritisera allt. Jag tycker dock att det finns en skillnad mellan enskilda bloggare (de som bloggar på större bloggplattformer) och de som bloggar för en nättidning/sajt. De senare blir ansikte utåt och bärare av sajtens värderingar. "Vi är här för att upplysa och informera", menar Radar Magazine. Vilken betydelse får då bilden i inlägget av Daniel Jouseff? Det enda den bidrar till är att cementera kvinnors passiva underordning och knullbarhet. Inte så upplyst alls, vill jag mena.
Anyways, bra med en sajt som kan ta kritik och reagerar snabbt. Jag vill också passa på att säga att det är fritt fram att kopiera och/eller modifiera de mail vi publicerar här på Diamantfabriken för att skicka till andra sajter, forum och företag. Låt oss sprida oss som frön på en maskrosboll. Eller något.
Trevlig helg!
15 februari 2013
Hej Radar Magazine!
Ämne: Olämplig bild
Till: namn@radarzine.com
Hej,
Jag mailar med anledning av en bild jag hittat hos en av Radar Magazines bloggare. Eftersom bloggaren ifråga (Daniel Jouseff) stängt av kommentarsfunktionen får jag vända mig direkt till dig. Bilden finns här: http://radarmagazine.se/danieljouseff/2013/02/15/1028/ och är i mitt tycke grovt sexualiserande och kvinnoförnedrande.
På vilket sätt är det lämpligt att låta denna bild finnas publicerad på Radar Magazine? Och på vilket sätt är det lämpligt att låta bloggare stänga av kommentarsfunktionen och därigenom hindra läsare från att kommentera och/eller kritisera? Ska läsarna vara passiva mottagare och liksom kvinnan på bilden bara tacksamt ta emot och svälja allt som erbjuds?
Jag vill gärna höra hur ni på Radar Magazine ser på detta.
Rebecka
-----
Och som ett förtydligande: Min mening är inte att moralisera över lämpligt och olämpligt sex, eller sex överhuvudtaget. Hade "filthy artist, fuck me in the ass" varit ett citat i t ex en film hade det varit en annan sak, då hade den som uttalat orden gjort en aktiv handling. I det här fallet blir tidningsbokstäverna och den ditritade kuken ett sätt att tillskriva kvinnan på fotografiet denna önskan; hon ska vilja säga detta. Det här är givetvis bara min tolkning av bilden. Eftersom vi på Diamantfabriken tror på att ha en öppen diskussion förvägrar vi inte våra läsare att uttrycka sina egna åsikter, så jag frågar er; hur tänker ni om detta?
Till: namn@radarzine.com
Hej,
Jag mailar med anledning av en bild jag hittat hos en av Radar Magazines bloggare. Eftersom bloggaren ifråga (Daniel Jouseff) stängt av kommentarsfunktionen får jag vända mig direkt till dig. Bilden finns här: http://radarmagazine.se/danieljouseff/2013/02/15/1028/ och är i mitt tycke grovt sexualiserande och kvinnoförnedrande.
På vilket sätt är det lämpligt att låta denna bild finnas publicerad på Radar Magazine? Och på vilket sätt är det lämpligt att låta bloggare stänga av kommentarsfunktionen och därigenom hindra läsare från att kommentera och/eller kritisera? Ska läsarna vara passiva mottagare och liksom kvinnan på bilden bara tacksamt ta emot och svälja allt som erbjuds?
Jag vill gärna höra hur ni på Radar Magazine ser på detta.
Rebecka
-----
Och som ett förtydligande: Min mening är inte att moralisera över lämpligt och olämpligt sex, eller sex överhuvudtaget. Hade "filthy artist, fuck me in the ass" varit ett citat i t ex en film hade det varit en annan sak, då hade den som uttalat orden gjort en aktiv handling. I det här fallet blir tidningsbokstäverna och den ditritade kuken ett sätt att tillskriva kvinnan på fotografiet denna önskan; hon ska vilja säga detta. Det här är givetvis bara min tolkning av bilden. Eftersom vi på Diamantfabriken tror på att ha en öppen diskussion förvägrar vi inte våra läsare att uttrycka sina egna åsikter, så jag frågar er; hur tänker ni om detta?
[Klickbar]
9 februari 2013
Jag äter ju inte ponnyhästar men...
Nötkött var hästkött, oh the horror! På interwebz drog genast diskussionerna igång om huruvida det är mer etiskt att äta vissa sorters djur än andra. De flesta var upprörda i stil med att ”så här får det inte gå till”, ”jag skulle kräkas om jag fick veta att jag ätit häst” och andra fiktiva exempel. Så-här-får-det-inte-gå till-argumentet kan jag förstå, jag hade inte blivit så himla lycksalig om den parmesan jag köpt visat sig vara hushållsost. Köper en något så ska en få det som utlovats. Men det brydde sig inte twitter om så värst mycket. Nej, istället var det som sagt vilka djur som var okej att smörja kråset med som var den brännande frågan.
Djur som inte är okej att äta är bland annat häst, hund, katt, marsvin… ja, ni fattar. Alla de djur vi på ett annat sätt har bemästrat och döpt och kelat med och sett som en slags mindre intelligent kompis.
Djur som är okej att äta är det som finns i mataffären. De har sällan päls eller namn och tittar inte på dig med söta, mindre intelligenta ögon.
Ett diskussionsämne som roar mig extra mycket är huruvida det är hyckleri att vara vegetarian ”av etiska skäl” och ändå äta exempelvis fisk. Som någon skrev, ”som att vara nykterist och dricka whisky”. Återigen, jag håller med. Men det finns ett problem som sociala medier inte riktigt landar i/vill landa i. Att överhuvudtaget äta djur ifrågasätts inte. Är det inte än mer hyckleri att äta djur och säga sig värna om miljön? Avlat på grannens gård, skjutit själv (grattis, du har dödat ett djur!), köper bara eko-kött. Det spelar liksom mindre roll när du likväl är med och bidrar till den här köttfixerade verkligheten. ”Vi har alltid ätit kött.” Ja, det är möjligt att vi historiskt sett alltid ätit en kost som i någon mån innehållit djurdelar. Det betyder inte att det är rätt. Män har alltid slagit kvinnor, är det något vi vill värna om?
Djur som inte är okej att äta är bland annat häst, hund, katt, marsvin… ja, ni fattar. Alla de djur vi på ett annat sätt har bemästrat och döpt och kelat med och sett som en slags mindre intelligent kompis.
Djur som är okej att äta är det som finns i mataffären. De har sällan päls eller namn och tittar inte på dig med söta, mindre intelligenta ögon.
Ett diskussionsämne som roar mig extra mycket är huruvida det är hyckleri att vara vegetarian ”av etiska skäl” och ändå äta exempelvis fisk. Som någon skrev, ”som att vara nykterist och dricka whisky”. Återigen, jag håller med. Men det finns ett problem som sociala medier inte riktigt landar i/vill landa i. Att överhuvudtaget äta djur ifrågasätts inte. Är det inte än mer hyckleri att äta djur och säga sig värna om miljön? Avlat på grannens gård, skjutit själv (grattis, du har dödat ett djur!), köper bara eko-kött. Det spelar liksom mindre roll när du likväl är med och bidrar till den här köttfixerade verkligheten. ”Vi har alltid ätit kött.” Ja, det är möjligt att vi historiskt sett alltid ätit en kost som i någon mån innehållit djurdelar. Det betyder inte att det är rätt. Män har alltid slagit kvinnor, är det något vi vill värna om?
8 februari 2013
När fittan blöder (en tribute till min syster Lodjuret)
Hon var en flicka. Hon var det eftersom hon hade ett hål mellan sina ben. Ett hål är ett ingenting, ett hål är en avsaknad. De vuxna kallade hålet för "det hemliga stället", "där nere" och "framstjärt". Pojkarna var inte likadana, pojkarna var pojkar för att de hade snopp. En snopp är inte ett ingenting, det är ett någonting. Så blev det som så att pojkarna hade och flickorna hade inte.
Någon ville ändra på detta, många ville ändra på detta och det bestämdes att flickhålet skulle kallas snippa. Med namnet upptäckte flickan att det inte alls bara var ett hål hon hade där mellan benen. Det fanns också veck och flikar av hud, till och med fler flikar än hål. Snippa. Flickan tyckte att det lät som snopp, en tjejsnopp. En språklig förlängning och en kroppslig förkortning. För det var ju så, att fastän flickorna fått ett namn var de fortfarande de som inte hade. Pojkarna hade mer, hade viktigare kön. Hur kunde det annars förklaras att de fick ta upp mer plats i klassrummet och på skolgården?
När flickan blev äldre, när hon blev tonårstjej och ung kvinna, passade inte snippan längre. Hon hade vuxit ur namnet. Mutta, sa hennes jämnåriga. Eller muff. Det lät som karaktärerna i något barnprogram. Sen fanns alla djuren: Musen, musslan och snäckan. Engelskans pussy; den gulliga lilla kattungen. Så var det att vara tjej, så var det att inte bli tagen på allvar. Hennes kön fick antingen nöja sig med namn som bättre hade passat på barndomens gosedjur eller också förbli odöpt. Var namnlös eller harmlös de enda alternativen?
Ibland presenterades tjejkönet som fuktigt och uppspärrat, mottagligt för en inträngande kuk. För det var killmannen med kuken som hade makten att bestämma, att penetrera. I andra fall beskrevs hålet och vecken som något kladdigt och äckligt. Geggveck, kallades det av killarna. En mystisk och hemlig plats, något okänt och annorlunda. Killarna bestämde för de var nummer ett. Det var ju inte på deras kroppar det fanns en namnlös plats.
Någon försökte med fitta, berättade att det betydde våt ängsmark, men de vuxna sa att det var grovt och vulgärt, olämpligt för alla tjejkvinnor. Någon försökte med blommor, sa att nedanför buskaget av könshår växte en köttblomma, en baconros. Som om kvinnokönet vore en blandning mellan något kulinariskt och något botaniskt. Å ena sidan; konsumera henne, ät och svälj. Å andra sidan; andas henne, beundra. Hennes kropp var inte hennes egen, den var ett redskap för någon annan. Det fanns medicinska namn också. Vagina. Underliv var ett mer diffust förslag. Ju mer hon letade desto sämre ord hittade hon.
Hon kom tillbaka till de gamla namnen och till slut bestämde hon sig. Fitta, det fula ordet, nästan som en svordom. Överallt där hon kom åt ristade hon in det. På en skolbänk, på väggen i trapphuset. Det stack i ögonen på många och hon gillade det. Det var inte mjukt och snällt, det var ingen kattunge och ingen ros. Om jag ska ha en blomma så ska jag ha en köttätande växt, tänkte hon och lät fittan sluka kukarna, fingrarna, tungorna. Fittan tog för sig, våt ängsmark eller inte. Så snart hon döpt sitt kön började det blöda. Blödningarna återkom med en månads mellanrum och höll på i en vecka. Vid de tillfällena passade hon på att bjuda hem unga män, ta av sig trosorna och rita röda mönster på deras fortfarande påklädda kroppar. När de protesterade sa hon: Ett hål är ett ingenting, ett ingenting kan inte lämna spår, ändå klagar du på mina färger. Då måste du också medge att mitt kön finns. Fittan blöder och den kommer dränka kuken i blod.
Någon ville ändra på detta, många ville ändra på detta och det bestämdes att flickhålet skulle kallas snippa. Med namnet upptäckte flickan att det inte alls bara var ett hål hon hade där mellan benen. Det fanns också veck och flikar av hud, till och med fler flikar än hål. Snippa. Flickan tyckte att det lät som snopp, en tjejsnopp. En språklig förlängning och en kroppslig förkortning. För det var ju så, att fastän flickorna fått ett namn var de fortfarande de som inte hade. Pojkarna hade mer, hade viktigare kön. Hur kunde det annars förklaras att de fick ta upp mer plats i klassrummet och på skolgården?
När flickan blev äldre, när hon blev tonårstjej och ung kvinna, passade inte snippan längre. Hon hade vuxit ur namnet. Mutta, sa hennes jämnåriga. Eller muff. Det lät som karaktärerna i något barnprogram. Sen fanns alla djuren: Musen, musslan och snäckan. Engelskans pussy; den gulliga lilla kattungen. Så var det att vara tjej, så var det att inte bli tagen på allvar. Hennes kön fick antingen nöja sig med namn som bättre hade passat på barndomens gosedjur eller också förbli odöpt. Var namnlös eller harmlös de enda alternativen?
Ibland presenterades tjejkönet som fuktigt och uppspärrat, mottagligt för en inträngande kuk. För det var killmannen med kuken som hade makten att bestämma, att penetrera. I andra fall beskrevs hålet och vecken som något kladdigt och äckligt. Geggveck, kallades det av killarna. En mystisk och hemlig plats, något okänt och annorlunda. Killarna bestämde för de var nummer ett. Det var ju inte på deras kroppar det fanns en namnlös plats.
Någon försökte med fitta, berättade att det betydde våt ängsmark, men de vuxna sa att det var grovt och vulgärt, olämpligt för alla tjejkvinnor. Någon försökte med blommor, sa att nedanför buskaget av könshår växte en köttblomma, en baconros. Som om kvinnokönet vore en blandning mellan något kulinariskt och något botaniskt. Å ena sidan; konsumera henne, ät och svälj. Å andra sidan; andas henne, beundra. Hennes kropp var inte hennes egen, den var ett redskap för någon annan. Det fanns medicinska namn också. Vagina. Underliv var ett mer diffust förslag. Ju mer hon letade desto sämre ord hittade hon.
Hon kom tillbaka till de gamla namnen och till slut bestämde hon sig. Fitta, det fula ordet, nästan som en svordom. Överallt där hon kom åt ristade hon in det. På en skolbänk, på väggen i trapphuset. Det stack i ögonen på många och hon gillade det. Det var inte mjukt och snällt, det var ingen kattunge och ingen ros. Om jag ska ha en blomma så ska jag ha en köttätande växt, tänkte hon och lät fittan sluka kukarna, fingrarna, tungorna. Fittan tog för sig, våt ängsmark eller inte. Så snart hon döpt sitt kön började det blöda. Blödningarna återkom med en månads mellanrum och höll på i en vecka. Vid de tillfällena passade hon på att bjuda hem unga män, ta av sig trosorna och rita röda mönster på deras fortfarande påklädda kroppar. När de protesterade sa hon: Ett hål är ett ingenting, ett ingenting kan inte lämna spår, ändå klagar du på mina färger. Då måste du också medge att mitt kön finns. Fittan blöder och den kommer dränka kuken i blod.
5 februari 2013
"Det du behöver, det är att knullas sönder med ett basebollträ"
Varför jag behöver feminism del 7 819 369 345.
1 februari 2013
Let's talk about gender baby
Här i Diamantfabriken tycker vi alltid om Karin Dreijer Andersson, inte minst när hon med sin bror Olof Dreijer gestaltar The Knife. Därför gläds vi och alla våra undersåtar (medarbetare i dagligt tal) oerhört mycket åt att det äntligen kommer något nytt. Sju år efter senaste skivan "Silent Shout" är "Shaking the Habitual" här (och nej, "Tomorrow, in a Year" har aldrig av någon räknats som ett regelrätt album). Med turné! Med festivalspelning! Med... ja, vad?
Efter en kryptisk tillika fantastisk preview släppte The Knife det första smakprovet i januari. Full of fire är en på många sätt atypisk The Knife-låt och just därför är den så självklar. Lyssna igenom deras skivor från då till nu, de överbegåvade syskonen har oftast lutat sig mot någon rockad som ställer allt det förväntade åt sidan. Evolution i sin renaste form, aldrig stagnerad. Det finns säkert många som vill hävda att det inte går att ha en förstasingel som klockar in på dryga nio minuter. De personerna bör för evigt låsas in bakom stängda dörrar, för vad vi sitter inför är ytterligare ett stycke svensk musikhistoria.
Första gången jag hör den här låten visste jag inte vilket ben jag skulle stå på. All musik jag konsumerar koncentrerad till en positiv apati, samtidigt som jag låter benen gå vänster/höger, vänster/höger. Karin och Olof. Lyssnade på låten extra högt när jag häromdagen gick för att handla juice. Tanken: vill döda varenda person jag möter och krossa allt av samhällets institutionaliserade orättvisa. Blev förbannad och fick blodsmak i munnen = bra betyg för en enstaka låt.
Med det sagt, januari 2013 var en bedrövlig månad i världen bortsett från musiken. Egentligen vill jag publicera enbart de bästa delarna av Full of fire men eftersom öppenhet är ett viktigt ledord i den värld jag lever i kommer hela här. Plus missa inte videon/filmen. Nej, det är obligatoriskt att alla ser den.
Sometimes I get problems that are hard to solve
What’s your story?
That’s my opinion
Questions and the answers can take very long
Here’s a story
What’s your opinion?
Sometimes I get problems that are hard to solve
What’s your story?
That’s my opinion
Questions and the answers can take very long
Here’s a story
What’s your opinion
Of all the guys and the signori,
who will write my story,
get the picture, they get glory
Who looks after my story?
All the guys and the signori
telling another false story
Liberals giving me a nerve itch
Liberals giving me a nerve itc
Liberals giving me a nerve itch
Liberals giving me a nerve
Now living and always moving
Now living and always moving
Not a vagina,
it's an option
The cock
had it coming
Not a vagina,
it's an option
The cock
had it coming
Ha ha ha ha ha ha
Ha ha ha ha ha ha
Now living and always moving
Now living and always falling
Sometimes I get problems that are hard to solve
Here’s a story
That’s my opinion
Liberals giving me a nerve itch
Liberals giving me a nerve itch
Ha ha ha ha ha ha
Ha ha ha ha ha ha
When you’re full of fire,
what’s the object of your desire?
When you’re full of fire,
what’s the object of your desire?
When you’re full of fire,
what’s the object of your desire?
Asking questions that are easy to reply
Asking questions that are easy to reply
When you’re full of fire,
what’s the object of your desire?
Let’s talk about gender, baby,
let’s talk about you and me
Let’s talk about gender, baby,
let’s talk about you and me
Let’s talk about gender, baby,
let’s talk about you and me
Let’s talk about gender, baby,
let’s talk about you and me
Efter en kryptisk tillika fantastisk preview släppte The Knife det första smakprovet i januari. Full of fire är en på många sätt atypisk The Knife-låt och just därför är den så självklar. Lyssna igenom deras skivor från då till nu, de överbegåvade syskonen har oftast lutat sig mot någon rockad som ställer allt det förväntade åt sidan. Evolution i sin renaste form, aldrig stagnerad. Det finns säkert många som vill hävda att det inte går att ha en förstasingel som klockar in på dryga nio minuter. De personerna bör för evigt låsas in bakom stängda dörrar, för vad vi sitter inför är ytterligare ett stycke svensk musikhistoria.
Första gången jag hör den här låten visste jag inte vilket ben jag skulle stå på. All musik jag konsumerar koncentrerad till en positiv apati, samtidigt som jag låter benen gå vänster/höger, vänster/höger. Karin och Olof. Lyssnade på låten extra högt när jag häromdagen gick för att handla juice. Tanken: vill döda varenda person jag möter och krossa allt av samhällets institutionaliserade orättvisa. Blev förbannad och fick blodsmak i munnen = bra betyg för en enstaka låt.
Med det sagt, januari 2013 var en bedrövlig månad i världen bortsett från musiken. Egentligen vill jag publicera enbart de bästa delarna av Full of fire men eftersom öppenhet är ett viktigt ledord i den värld jag lever i kommer hela här. Plus missa inte videon/filmen. Nej, det är obligatoriskt att alla ser den.
Sometimes I get problems that are hard to solve
What’s your story?
That’s my opinion
Questions and the answers can take very long
Here’s a story
What’s your opinion?
Sometimes I get problems that are hard to solve
What’s your story?
That’s my opinion
Questions and the answers can take very long
Here’s a story
What’s your opinion
Of all the guys and the signori,
who will write my story,
get the picture, they get glory
Who looks after my story?
All the guys and the signori
telling another false story
Liberals giving me a nerve itch
Liberals giving me a nerve itc
Liberals giving me a nerve itch
Liberals giving me a nerve
Now living and always moving
Now living and always moving
Not a vagina,
it's an option
The cock
had it coming
Not a vagina,
it's an option
The cock
had it coming
Ha ha ha ha ha ha
Ha ha ha ha ha ha
Now living and always moving
Now living and always falling
Sometimes I get problems that are hard to solve
Here’s a story
That’s my opinion
Liberals giving me a nerve itch
Liberals giving me a nerve itch
Ha ha ha ha ha ha
Ha ha ha ha ha ha
When you’re full of fire,
what’s the object of your desire?
When you’re full of fire,
what’s the object of your desire?
When you’re full of fire,
what’s the object of your desire?
Asking questions that are easy to reply
Asking questions that are easy to reply
When you’re full of fire,
what’s the object of your desire?
Let’s talk about gender, baby,
let’s talk about you and me
Let’s talk about gender, baby,
let’s talk about you and me
Let’s talk about gender, baby,
let’s talk about you and me
Let’s talk about gender, baby,
let’s talk about you and me
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)