Hade egentligen inte tid att skriva något, men ville bara komma med en handfull torsdagstips (som blev fredagstips beroende på hur en lägger upp sitt dygn). Begreppet "Throwback Thursday" börjar bli vedertaget och välanvänt på det hära internet, men jag inte har någon större lust att utsätta någon för en gammal bild på mig själv. Så istället, fyra musikrelaterade tips för att i den här sorgesamma verkligheten låta fyra svenska akter få oss att tro på en närstående vår.
I didn't know/but I know now
Well, ny och ny. Sibille Attar har varit med i flera konstellationer och under sitt eget namn släppt en EP med låtar som även finns på "Sleepyhead". Trots grammisnominering för EP:n tror och hoppas jag att 2013 är året då Sibille Attar slår igenom på allvar med skivan som släpptes igår, onsdag. Tio låtar som andas melankoli och drama, men med en lättsamhet som på något sätt bara tillåts existera inom popmusiken. Texterna och rösten lyfter musiken från marken och pianot, som här på Some Home, är oerhört effektivt.
Åren har jag slösat bort/nu måste jag riskera nåt
Sommaren 2012 släppte Pelle Hellströms Nordpolen en låt från uppföljaren till debuten "På Nordpolen" som kullkastade alla eventuella teorier om hur det skulle kunna låta. På ett bra sätt. Skivan skulle dyka upp under hösten, men än idag låter den otåligt vänta på sig. I februari släpptes Oh Oh som ytterligare spär på förväntningarna på albumet. Nordpolen, en gång sinnebilden av ett ungdomligt svårmod, har med den här låten gjort en självlysande eurodiscodänga. Återigen, på ett bra sätt.
Better die on your knees/than live on your feet
Drygt sju år har passerat och till och med skivbolaget har gått i graven. Det hindrar inte The Embassy från att i februari ge ut sin starkaste platta hittills. "Sweet sensation" och framför allt I-D andas sommarkvällar på precis det dekadenta vis som duons musik gjort från första början. En del av en image som fått många att missta paret för en lyxvurmande högborgerlighet. "Better die on your knees/than live on your feet" - ett citat av Emiliano Zapata, ledargestalt under den 1910-talets mexikanska revolutionen - visar på motsatsen.
Nothing's gonna change how I feel for you
Rebecca & Fiona är förmodligen de stoltaste bärarna av punkens ideal som vi har i landet. Och med deras framgångar bara ökar deras position som maktfaktor och inspiration för så många unga. Men de gör också fortsatt dansant och smart musik långt ifrån den vanliga A1-mallen, vilket Taken Over är ett utsökt exempel på. Det finns en anledning till att Rebecca & Fiona pryder omslaget till Kristofer Anderssons relativt nyutkomna, tillika hyllade bok "DIY" - ingen annan hade lämpligare illustrerat begreppets positiva innebörd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar