Why won't you talk about it?

Du plockar upp din smartphone och skriver 100+ tecken på Twitter, avslutar för att vara på den säkra sidan med en hashtag typ #sdgate #tintingate #pepparkaksgate eller vad som gäller just idag. Du kollar snabbt dn.se och länkar okommenterat (eller betonar med ett "precis så"/"blir så trött") en debattartikel så att dina i regel likasinnade vänner på Facebook ska se och hålla med. Eller länkar vidare från gruppen Vita kränkta män för att ni ska kunna skratta åt stolligheten. Du får dina ryggdunkningar och kan luta dig tillbaka och känna att du har bidragit till "debatten".

Oj vad folk har åsikter och är engagerade på internet, så roligt! Och så himla bra att vi för fram viktiga ämnen för diskussion i sociala medier. Well, problemet är att det oftast stannar där, i slutna grupper, i fåordiga uppdateringar. 2012 är det svenska debattklimatet inte mer upphetsande än så, reflektionerna och djupet har nästan helt och hållet upphört att existera. Vi har slutat prata och debatten på riksnivå går i mångt och mycket också ut på upprepade bråk i samma sandlåda. Hinkar kastas utan att någon funderar över orsaken, viktigare att tycka än att tänka. Vi söker oss till det snabba och konkreta, men vilket resultat?

Du följer, retweetar och bekräftar andra med exakt samma åsikter och du har din homogena bekantskapskrets på Facebook. Istället för att mer ingående diskutera med någon av annan åsikt sitter vi passiva, tryggt avskärmade från det samhälle vi ändå ska ge oss på att tycka till om. Det kanske låter raljant och det är till viss del en tillspetsning, men i vår jakt på bekräftelse och positionering tycks det inte finnas tid för samtalet längre. För vem vet när nästa #gate är här? Då gäller det att snabbt vara framme och tycka, eller?

Inför 2013 önskas ett vitalt samtal bortom sandlådan, där fler tar vågar lämna sin comfort zone för att söka det. Det kan verka skrämmande, men resultaten av motsatsen skrämmer mig oerhört mycket mer.