Hon var en flicka. Hon var det eftersom hon hade ett hål mellan sina ben. Ett hål är ett ingenting, ett hål är en avsaknad. De vuxna kallade hålet för "det hemliga stället", "där nere" och "framstjärt". Pojkarna var inte likadana, pojkarna var pojkar för att de hade snopp. En snopp är inte ett ingenting, det är ett någonting. Så blev det som så att pojkarna hade och flickorna hade inte.
Någon ville ändra på detta, många ville ändra på detta och det bestämdes att flickhålet skulle kallas snippa. Med namnet upptäckte flickan att det inte alls bara var ett hål hon hade där mellan benen. Det fanns också veck och flikar av hud, till och med fler flikar än hål. Snippa. Flickan tyckte att det lät som snopp, en tjejsnopp. En språklig förlängning och en kroppslig förkortning. För det var ju så, att fastän flickorna fått ett namn var de fortfarande de som inte hade. Pojkarna hade mer, hade viktigare kön. Hur kunde det annars förklaras att de fick ta upp mer plats i klassrummet och på skolgården?
När flickan blev äldre, när hon blev tonårstjej och ung kvinna, passade inte snippan längre. Hon hade vuxit ur namnet. Mutta, sa hennes jämnåriga. Eller muff. Det lät som karaktärerna i något barnprogram. Sen fanns alla djuren: Musen, musslan och snäckan. Engelskans pussy; den gulliga lilla kattungen. Så var det att vara tjej, så var det att inte bli tagen på allvar. Hennes kön fick antingen nöja sig med namn som bättre hade passat på barndomens gosedjur eller också förbli odöpt. Var namnlös eller harmlös de enda alternativen?
Ibland presenterades tjejkönet som fuktigt och uppspärrat, mottagligt för en inträngande kuk. För det var killmannen med kuken som hade makten att bestämma, att penetrera. I andra fall beskrevs hålet och vecken som något kladdigt och äckligt. Geggveck, kallades det av killarna. En mystisk och hemlig plats, något okänt och annorlunda. Killarna bestämde för de var nummer ett. Det var ju inte på deras kroppar det fanns en namnlös plats.
Någon försökte med fitta, berättade att det betydde våt ängsmark, men de vuxna sa att det var grovt och vulgärt, olämpligt för alla tjejkvinnor. Någon försökte med blommor, sa att nedanför buskaget av könshår växte en köttblomma, en baconros. Som om kvinnokönet vore en blandning mellan något kulinariskt och något botaniskt. Å ena sidan; konsumera henne, ät och svälj. Å andra sidan; andas henne, beundra. Hennes kropp var inte hennes egen, den var ett redskap för någon annan. Det fanns medicinska namn också. Vagina. Underliv var ett mer diffust förslag. Ju mer hon letade desto sämre ord hittade hon.
Hon kom tillbaka till de gamla namnen och till slut bestämde hon sig. Fitta, det fula ordet, nästan som en svordom. Överallt där hon kom åt ristade hon in det. På en skolbänk, på väggen i trapphuset. Det stack i ögonen på många och hon gillade det. Det var inte mjukt och snällt, det var ingen kattunge och ingen ros. Om jag ska ha en blomma så ska jag ha en köttätande växt, tänkte hon och lät fittan sluka kukarna, fingrarna, tungorna. Fittan tog för sig, våt ängsmark eller inte. Så snart hon döpt sitt kön började det blöda. Blödningarna återkom med en månads mellanrum och höll på i en vecka. Vid de tillfällena passade hon på att bjuda hem unga män, ta av sig trosorna och rita röda mönster på deras fortfarande påklädda kroppar. När de protesterade sa hon: Ett hål är ett ingenting, ett ingenting kan inte lämna spår, ändå klagar du på mina färger. Då måste du också medge att mitt kön finns. Fittan blöder och den kommer dränka kuken i blod.
